Vilmers deckare

Deckare

Kap 1. Det var en solig augustidag, Anders satt på en bänk i stadens park och drack en kopp nybryggt kaffe som han nyss hade köpt i en närliggande kiosk. Han tittade på klockan och upptäckte att hans lunchrast snart var slut. "Äsh" sa han för sig själv, "Det är ingen som bryr sig om jag kommer tio minuter försent". Han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och njöt av soljuset. Plötsligt kände han att någon satte sig bredvid honom på bänken. Han öppnade ögonen och såg att det var en kvinna som satt sig bredvid honom, han tittade på klockan igen och bestämde sig för att gå. När han tittade på kvinnan igen märkte han att hon var blek, väldigt blek. "Hallå? Hur är det fatt?" frågade han, inget svar. "Hallå?" frågade han igen och viftade med handen framför hennes ögon, fortfarande inget svar. Han rörde henne lite försiktigt på axeln, då det fortfarande inte hände nått skakade han henne försiktigt. "Oj! Förlåt, jag måste ha tuppat av." svarade kvinnan äntligen. "Ursäkta dig inte, jag tyckte bara du såg så blek ut och sen när du inte svarade var jag orolig att ni hade svimmat eller rent utav dött." "Det är ingen fara med mig men tack ska ni ha." "Jag försöker bara göra det som är rätt.".
Några minuter senare ringde det hos polisen, "Ja, det här är konstapel Andersson polisen, hur kan jag stå till tjänst?" "Snälla ni, ni måste komma fort, en man har blivit mördad i parken!"

 Kap 2. Konstapel Andersson sprang igenom polisstationen, förbi förhörsrum och kontor, igenom matsalen, upp för de långa trapporna upp till vinden. Han slet upp vindsdörren och rusade in, "Johnsson! Johnsson! Johnsson var är du!?" skrek Andersson medan han letade runt bland all bråte, gamla lådor med polisbrickor, uniformer, konfiskerade vapen, måltavlor och så vidare. Mitt bland alla gamla lådor såg han ett gammalt foto på sin far som även han jobbat som polis men han fick sparken på grund av att han slagit en misstänkt under en arrest. "Johnsson vi har ett nytt mord åt dig! Johnsson jag vet att du är här någonstans!". Han slet bort några gamla lakan som hängde för fönstret, då såg han någon som gnydde och kröp ihop, "För fan Andersson, hur vågar du störa mig i min skönhetssömn?" mumlade Johnsson. "För att vi behöver dig, dessutom behöver du komma ut lite." svarade Andersson. "vilken dag är det?" "Vad var det jag sa? Det är den sjunde Augusti, du har varit här i snart tre veckor, upp med dig nu." sa Andersson samtidigt som han sparkade lätt på Johnsson. "Jaja, jag kommer." Johnsson reste sig och borstade av sig diverse smuts och dam. Han hade på sig en före detta vit skjorta med en grå slips, över det hade han en grå väst. På benen hade han ett par gråa byxor, han hade hur som helst inga skor eller stumpor. Över allting bar han en sliten grå rock. Hans hår var förstås lika ovårdat som resten av honom, men han hade lyckats hindra det ifrån att växa sig alldeles för långt. "Vad är det för nått nytt mord du har åt mig sa du?" Andersson såg på honom med avsmak, "Innan jag berättar det för dig ska du ta en ordentlig dusch, och köpa lite nya kläder."

De gick in till staden men Johnsson vägrade att köpa några nya kläder men Andersson lyckades övertala honom att åtminstone ta dem till en skräddare och sy ihop dem ordentligt. När de var färdiga med att fixa Johnssons kläder tog de en promenad medan Andersson berättade allt de visste om mordet. "Har ni fått några tekniker till mordplatsen än?" frågade Johnsson, "Nej men dem borde vara på väg snart, hurså?" svarade Andersson. "Se till att vi kommer dit först, jag vill undersöka platsen innan dem kommer dit och förstör allting."

Kap 3. När de kom fram till mordplatsen hade teknikerna redan kommit dit. "Konstapel Andersson!" ropade någon, "Det är jag, vet vi vad som har hänt här?" svarade Andersson, en av teknikerna kom springande. "Konstapel Andersson, jag trodde inte ni skulle ta er an det här fallet." "Varför skulle jag inte det?" sa Andersson frågande. "Ni vet alltså inte? Jag beklagar verkligen, men mannen som blivit mördad..." "Ja, vad är det med honom?" frågade Andersson oroligt. "Han är din far", svarade Johnsson till allas förvåning. "Sluta skämta nu Johnsson." "Jag är rädd att han talar sanning, det är din far som blivit mördad." sa teknikern. "Men, men vem skulle ha en anledning att mörda honom?" frågade Andersson. "Det är det vi är här för att ta reda på." svarade Johnsson, "Sätt dig där borta och samla tankarna medan jag kollar på bevisen." Andersson gjorde som han sa och gick och satte sig på en bänk en bit bort.
Johnsson böjde sig under den vit blåa polistejpen och gick fram till kroppen som låg lutad mot en bänk, han satte sig på huk och studerade den noga. Han upptäckte genast någonting konstigt, mannen hade en stor blodfläck på framsidan av kroppen men hans skjorta var helt orörd på ryggen. Detta betydde att attacken inte kunde kommit bakifrån. "Vad tror ni kan ha hänt?" frågade han en tekniker, "Vi tror att någon har skjutit honom från nått av taken på höghusen där borta." svarade teknikern, "Fel, han kan inte ha blivit skjuten bakifrån då han inte har nått sår på ryggen. Han kan heller inte ha snurrat runt av kulans kraft för i så fall skulle kulan helt klart gått igenom kroppen, vilket den inte har, så han har helt enkelt inte blivit skjuten. Hursomhelst har någonying helt klart trängt in i hans mage, om man tittar på vilken vinkel såret har kan man dra slutsatsen att vad som en trängt in i honom kommit framifrån och nerifrån. Jag skulle gissa på att mördaren har legat i buskajet där borta och använt antingen ett modifierat armborst eller nått sorts blåsrör." teknikern följde efter honom till buskaget han nämnt. Han la sig i buskajet och försökte positionera sig på samma sätt som han trodde att mördaren hade gjort. "Japp, det var helt klart såhär han gjorde. Han har verkligen täckt sina spår väl, man kan knappt se att någon har legat här. Med tanke på avståndet och att ett par grenar har gått rakt av skulle jag tro att han använde nått sorts litet armborst. Han sköt säkert av stora kroppspulsådern, det skulle förklara varför projektilen inte gått igenom kroppen, ryggraden måste ha stoppat den." Teknikern var helt paff. "Så, nu vet vi hur, nu återstår bara vem och varför. Fanns det några vittnen?" tekniker pekade på en kvinna som satt på en bänk bredvid en ambulans. "Tack så mycket, ni kan köra iväg kroppen till ert labb nu, informera mig när ni vet hur projektilen ser ut." han vände och gick mot kvinnan.

Kap 4. Kvinnan som teknikern pekat på satt med en filt över axlarna och skakade, hon är nog fortfarande i chock tänkte Johnsson. "Ursäkta mig, skulle jag kunna få ställa några frågor?" frågade Johnsson försiktigt, "J-j-ja visst" svarade kvinnan. "En av teknikerna sa att ni har sett vad som har hänt här, stämmer det?" "Ja det stämmer..." "Skulle ni kunna berätta vad ni sett?", kvinnan tittade på honom som om hon inte förstod ett ord av vad han sa, men sedan började hon berätta. "Det hände idag, runt lunch. Jag gick till parken för att njuta av det fina vädret, jag satte mig bredvid honom på bänken där borta, av ingen anledning alls egentligen. Sen kommer jag inte ihåg så mycket, jag måste ha tuppat av på grund av värmen. Jag vaknade av att han skakade lätt på mig, jag tackade honom för hjälpen men han sa att det inte behövdes, han gjorde bara det som var rätt. Sedan såg jag att han hade en blodfläck på skjortan som bara blev större och större, efter en stund föll han framåt. Död. Han verkade vara en så trevlig och hjälpsam man, jag förstår inte varför någon skulle vilja han nått ont." Hon började snyfta, "Snälla ni, se till att ta fast vem som än gjorde det här." "Självklart ska vi det, tack för er hjälp frun." sa Johnsson och gick. Han upptäckte att Andersson inte längre satt på bänken han sagt åt honom att sätta sig på, han antog att han inte ville vara nära sin döde far utan att få närma sig honom. Han har säkert åkt till polisstationen tänkte Johnsson. Han lånade en av polisbilarna som fanns vid platsen och begav sig mot stationen.

Han anlände till stationen och parkerade bilen utanför. När han gått in frågade han i receptionen om de sett Andersson komma in, det hade han. Johnsson letade upp honom och tog honom till ett förhörsrum, han slog på båda mikrofonerna som stod i mitten av bordet. "Andersson jag förstår att det här är jobbigt för dig men du måste hjälpa oss." sa Johnsson lugnt, "Självklart." svarade Andersson med en förvånansvärt lugn röst. "Bra, kan du tänka på någon som skulle vilja din far ont?" "inte direkt... Han har ju varit polis så kanske någon han har burat in." "smart, jag ber någon kolla igenom alla personer som din far satte dit." Johnsson gick ut ur rummet och bad en assistent göra just det. "Så, kan du tänka på någon speciell han fångade?" "Det skulle väll vara den där killen som var med i fallet han fick sparken för, dock vet jag inte vem det var." "Vad var det som hände?" Frågade Johnsson nyfiket. "Jag vet inte riktigt, jag tror att pappa började slå den där killen när de skulle arrestera honom." Johnsson funderade, "Jag säger till dig när jag vet vem den här killen är och vad han gjorde. Du borde nog ta ledigt några dagar." Johnsson stängde av mikrofonerna och lämnade rummet.

Kap 5. Johnsson gick genom stationen ner till källarvåningen. Han gick till obduktionssalen för att ta reda på hur projektilen såg ut. "Har ni fått ut projektilen än?" frågade han samma tekniker som han mött på brottsplatsen, "Ja, Jag har den här. Som ni sa hade den skurit av kroppspulsådern och stoppats av ryggraden." teknikern tog fram en bred pilspets och gav den till Johnsson. "Nog var vapnet modifierat alltid, jag har aldrig sett ett föremål skjuta en pilspets utan skaft." Han vände och vred på spetsen, efter ett tag upptäckte han ett ord som blivit inristat i spetsen. Son, stod det. "Mycket underligt... Hittade ni något annat i kroppen?" frågade Johnsson "Nej inget, tyvärr." "I så fall ska jag lämna er, tack ska ni ha." sa Johnsson och gick.

Han ringde till Anderssons mobil, efter några signaler svarade han. "Ja hallå det här är Andersson." "hej, vad bra att du svarade, projektilen som dödade din far var en pilspets. Och den hade ett ord inristat, son, du kanske ve..." "haha, där fick ja dig allt. Det här är min röstbrevlåda, lämna ett medelande efter pipet. *piiiip*" Johnsson tittade på sin mobil "för fan Andersson!" Han skickade ett sms och berättade om pilspetsen. Sedan gick han för att hitta sekreteraren som han bett om hjälp. Han tänkte att hon borde ha hittat informationen han bett om vid det här laget.

Kap 6. Han hittade sekreteraren och frågade om hon hade hittat nått. "Ja, här är en fil med information på killen från fallet som gjorde att Anderssons pappa fick sparken." svarade sekreteraren, "tack ska hon ha." sa Johnsson och tog emot mappen. Sedan gick han till Anderssons kontor då han inte hade nått eget eftersom han officiellt inte jobbade som polis. Han hade fått tillstånd av staten att lösa vilka fall han ville, hur han ville. Han satte sig ner i stolen och snurrade ett varv innan han la mappen på skrivbordet och öppnade den. Efter att han skummat i genom den lutade han sig tillbaka i stolen och försökte förstå vad han läst, killen Anderssons far hade slagit var Anderssons halvbror! Andersson hade aldrig nämnt att han hade en halvbror, Johnsson drog slutsatsen att Andersson inte visste om att han hade en bror. Men varför skulle Anderssons far ha slagit sin egen son? Eftersom han arresterades för mord kanske han hade mördat en familjemedlem. Han läste igenom filen igen, japp, mord på familjemedlem. Men för det skulle han fortfarande sitta inne, han måste ha rymt tänkte Johnsson. Han gick och frågade mannen i kontoret bredvid om hans teori stämde, mycket riktigt hade han rymt, igår, men han hade tydligen lämnat in sig själv igen för bara någon timme sedan. Under den tiden skulle han ha hunnit både hitta och mörda någon. Nu hade han en misstänkt, han kom närmare och närmare till att lösa fallet. Han ringde till Andersson men fick röstbrevlåda igen. Det här borde jag nog ändå berätta för honom öga mot öga, tänkte han och lämnade stationen.

Kap 7. Johnsson åkte till fängelset för att träffa och förhöra Anderssons bror, han gick fram till en av vakterna som stod utanför den höga grinden som var den enda vägen in och ut ur fängelset. "Ursäkta mig, skulle ni kunna släppa in mig?" Frågade han samtidigt som han tog ut sitt id från in fickan på hans rock. "Ah, den ökände Johnsson. Är du säker på att du vill gå in här? Nästan alla fångar här vill ha död på dig." Svarade vakten medan han låste upp grinden. "Jo, ja kan förstå det.", sa Johnsson och gick in på fängelsegården.

Han gick fram till en annan vakt och visade han mappen med information om Anderssons halvbror, "vet ni vem den här mannen är?" frågade han, "innan jag svara på det skulle jag vilja veta vem du är och vad du gör här." svarade vakten barskt. Johnsson visade han sitt id, "Jag är här för att förhöra den här mannen, han är misstänkt för ännu ett mord.", "Jag förstår, i så fall ska jag ta honom till förhörsrummet. Efter alla gånger ni varit här vet ni säkert vart det ligger." Johnsson började gå mot en av de mindre byggnaderna på gården. "Ni har så rätt." sa han medan han gick.

Efter några minuter kom vakten in i förhörsrummet där Johnsson satt och väntade, efter honom kom en ynklig man i orange fängelsedräkt. Vakten lämnade rummet och låste dörren efter sig. "Skulle det här vara mannen som mördat två av sina familjemedlemmar? Han ser inte ut att kunna skada en fluga." mumlade Johnsson. "Varsågod och sitt." sa han och gestikulerade mot stolen på andra sidan bordet. Mannen satte sig ner och Johnsson slog på de två mikrofonerna som satt på mitten av bordet. "Så, herr..." började Johnsson, men han kom på att han inte visste vad mannen hette. Han visste att han hette Andersson i efternamn eftersom han och Andersson hade samma far, men han ville inte kalla honom för Andersson. "Ni kan kalla mig Robin." sa mannen försiktigt. "Så, Robin." fortsatte han, "Ni sitter här för att ha mördat en familjemedlem, stämmer det?" Robin tittade på honom, "Ja, det har jag." svarade han. Johnsson upptäckte genast att nått inte stämde, han såg nått i Robins ögon. "Du ljuger..." sa han för att se hur Robin reagerade. "V-v-va? Nej! Det var jag! Jag lovar!" sa han högt. Nu var Johnsson nästan säker på att han ljög, "vem var det? vem var det egentligen?" frågade han samtidigt som han sträckte sig fram och stängde av mikrofonerna. Robin tittade på honom, "lovar du att inte berätta för någon?" frågade han tyst. "Det kan jag tyvärr inte lova men jag ska försöka." Robin såg besviken ut. "Okej, det var inte jag som gjorde det, det var min bror." Johnsson såg förvånat på honom, han kunde se att han inte ljög. "Det förklarar så mycket..." sa han tyst för sig själv. "Va? Vad sa du?" "förlåt men jag måste verkligen gå, jag kommer tillbaka så snart jag kan och fixar ut dig härifrån. Hej då och tack för hjälpen." sa han snabbt och sprang därifrån.

Kap 8. När Johnsson kommit till polisstationen sprang han in på polischefens kontor och berättade allt han fått reda på. "Herre gud, vi måste ta hit Andersson direkt." sa hon bestämt, "helt rätt, skicka ut alla lediga trupper att spana efter honom. Jag tar en bil och åker till hans hus." sa Johnsson och vände sig för att gå. "Vänta på mig." sa polischefen och drog ut en låda under skrivbordet, hon tog upp två pistoler och kastade den ena till Johnsson. De sprang ut till parkeringen och satte sig i en bil, de började åka mot Anderssons hus. Polischefen tog upp radion och meddelade alla lediga enheter att spana efter Andersson.

När de kom fram till Anderssons hus såg de att hans bil stod på uppfarten, Johnsson tog då upp radion och bad de två närmaste enheterna att ta sig till deras position som förstärkning.
De närmade sig huset och knackade på framdörren, ingen öppnade. Johnsson tog upp en dyrk ur sin innerficka och började dyrka upp låset. "Vart fick du den där ifrån?" frågade polischefen, "Ska vi verkligen ta det nu?" svarade Johnsson och fortsatte dyrka. När han fått upp låset öppnade han försiktigt dörren. De gick långsamt in i huset, och började leta.
När Polischefen gick runt ett hörn så grep någon tag i henne och höll henne i ett strypgrepp, det var Andersson. Johnsson drog genast sin pistol men då tog Andersson fram en pistol och riktade den mot polischefens huvud. "Trodde du verkligen att du skulle komma undan med det här Andersson?" sa Johnsson lugnt, "Trodde du att du skulle komma undan med två familjemord?" "Självklart inte, jag hade tänkt fly landet och aldrig återvände. Men det verkar du ha satt stopp för." svarade Andersson. "Men varför? Varför dödade du din egen far?" "För att annars skulle han fått veta. Det var det Robin rymde från fängelset för, för att berätta för pappa." Johnsson tittade undrande på honom. "Berätta vad?" "Han skulle berätta att det inte var han som dödade mamma, han skulle berätta att det var jag, att jag tvingat han låtsas att det var han i alla dessa år." svarade Andersson som började bli allt argare och argare. "Men varför dödade du din mamma?" "Varför? Varför!? För att hon aldrig älskade mig, hon tyckte mycket bättre om Robin! Jag var ju hennes barn!! Inte Robin!! " skrek Andersson. "Du är ju helt galen!" skrek Johnsson tillbaka. "Galen? Galen!? Jag ska visa dig galen." han drog tillbaka hanen på sin pistol och tryckte den mot polischefens huvud. "NU!" skrek Johnsson och polischefen sparkade Andersson på smalbenet, han släppte taget om henne och sen hördes en smäll.
Det var Johnsson som hade skjutit, han hade lyckats skjuta Andersson i armen precis innan han skulle skjuta polischefen. "Snyggt skjutet Johnsson." sa polischefen, "Jag gör vad jag kan." svarade Johnsson. De hörde sirenerna från de två polisbilarna de bett köra dit. Johnsson tog en av polisernas handbojor och satte dem på Andersson. "Kör honom till akuten, han har en skottskada i armen." sa Johnsson, "Jag ska leta upp vapnet han mördade sin far med, sedan kommer jag till polisstationen." han började leta runt och poliserna åkte. "Nu vet jag hur, vem och varför, med andra ord fallet avslutat."

Kap 9. Johnsson återvände till polisstationen med mordvapnet, precis som han hade trott var det ett modifierat armborst. Han gick och lämnade det till teknikerna för undersökning. Sedan gick han till polischefen och bad henne fixa en ny rättegång till Robin som visat sig vara oskyldig till båda morden. Sedan åkte han till sjukhuset för att fråga Andersson en sista sak som han inte lyckats räkna ut.

Han gick in i entrén och fram till disken. "Godkväll, jag skulle vilja träffa Andersson." sa Johnsson, "Ja visst, hur var förnamnet?" då kom han på att han faktiskt aldrig frågat om Anderssons förnamn. "När jag tänker på det vet jag faktiskt inte hans förnamn, han har en skottskada i armen om de hjälper." "ja det gör det, rum 420." Johnsson tackade och gick.
Efter en stund kom han fram till rummet, han knackade på dörren. "Kom in." hörde han Andersson säga, han gick in och såg Andersson ligga på en sjuksäng med bandage runt armen. "Jaså det är du." sa Andersson besviket, "Hej på dig med." sa Johnsson lite hånfullt. "Jag är här för att ställa en sista fråga. Hur lyckades du svara på en anmälan om ett mord du själv utfört?" Andersson log, "enkelt, röstbrevlåda."

Olles deckare

Deckare

kapitel 1

Det var kallt och duggregnade ute, mannen gick tyst genom kalmarslottsparken, det enda ljudet som hördes var vinden som prasslade i löven ovanför honom. Han hade en klar känsla av att han blev förföljd så han ökade sin takt. Då och då vände han sig om för att kolla att han var ensam men det enda han såg var hans egna fotspår i grusgången.

Just när han skulle hämta sin cykel hörde han fotsteg, han vände sig snabbt om och såg en skugga vid stående utanför grusgången, han skrek till men hans röst försvann i ljudet av ett pistolskott. Han såg sig ner mot magen och kände blodet rinna innanför hans jacka, han kände sig genast yr och inom några sekunder hade han fallit mot marken, han kollade upp mot himlen och ljuset blev allt mer förvridet, han kände att allting blev mörkare och mörkare och tillslut blev allt svart.

kapitel 2

Mobilen surrar och tjuter på nattduksbordet, Grenberg gäspar, suckar till och tänker på i varför i hela friden det ringer klockan 04:52 på en tisdagsmorgon, han sträcker sig efter mobilen och svarar:

• ja, kommissarie Grenberg här.
• Ta på dig kläderna genast, vi har fått in ett färskt mord nere i slottsparken, jag är redan här och rättsläkaren har redan kommit, tänkte det var bäst att ringa dig direkt.
• Jag sov, är där om en halvtimme, rör inget.
• Jadå självklart, se till få med dig kaffe också, håller på att somna här ute.

Grenberg drar på sig sina gamla jeans och skjortan han redan använt alltför många gånger utan att tvätta den. Han brygger en kopp kaffe, går ner till bilen och parkerar ut från sin trångt fickparkerade bil.

Väl framme utanför Kalmar konstmuseum ser han Lindströms polisbil stå och även några andra bilar som han antar är rättsläkarens eller pressens bilar. Han går ner mot inhägnaden som är på baksidan av museet och går fram till Lindström.

• Har ni hittat något, frågar Grenberg.
• Inget mer än att vi kan säkerställa att det var ett mord, finns både skotthål i magen på offret och av vittnet som hittade honom verkade liket ha legat några timmar.
• Vi frågar rättsläkaren efter mer senare, vi kan prata med vittnet sålänge, såvidare inte han eller hon åkt hem än?
• Hon pratade med några av polismännen som kom hit först och hon fick åka hem för natten, adressen var esplanaden 25 a.
• Jag åker dit och kollar imorgon, verkar inte finnas så mycket till att hjälpa med här.
• Jag håller lägen under kontroll här, åk hem du.

Berggren går tillbaks till sin bil och startar motorn, han tänker på fallet på vägen hem och undrar ifall att han kommer få sova iallafall någon timme inatt.

När han kommit upp i sin lägenhet slänger han av sig kläderna och somnar direkt.

kapitel 3

Berggren vaknar av väckarklockan 08:00 och känner sig relativt utvilad med tanke på nattens aktivitet, han går upp, tar på sig kläderna, sätter sig vid köksbordet med en kopp kaffe och läser tidningen.

Han tänker på att han måste köpa en ny kaffebryggare för kaffet smakar surt, bläddrar lite i tidningen och skriver lite i sitt anteckningsblock om vad han har att göra.

Esplanaden 25 a tänker han, detta är det första han måste göra idag.

• nu får det allt va klarvilat, säger han högt för säg själv.

Han går som vanligt ner till bilen och åker iväg, det tar högst 5 minuter att köra till esplanaden 25 eftersom han själv bor på erikdahlbergsväg.

Han hitter inte direkt en parkering så han behöver parkera en bit ifrån, när han kommer fram till porten ser han att det lägenheten ligger på 4de våningen och att det inte finns någon hiss.

Han går hastigt upp för trappan måste stanna och hämta andan innan han knackar på dörren.

En ung man öppnar dörren och ser på Grenberg och säger

• Hej, jag antar att du är från polisen?
• Ja det är riktigt, kommissarie Grenberg, är det okej om vi går in och pratar?
• Javisst självklart, du måste ursäkta vaknade precis så är lite oförberedd för besök.
• Inga problem det kommer gå fort.

Dem går tillsammans in i mannens vardagsrum och sätter säg i soffan.

• Så, till ochbörja med kan vi ta ditt namn, säger Grenberg och tar upp sitt anteckningsblock.
• Erik Svensson, jobbar ute vid mediamarkt som försäljare.
• Och i morse var du ute och gick?
• Ja jag håller mycket på med datorer på fritiden och sitter ofta uppe länge och det brukar vara skönt att gå ut och gå emellanåt.
• Då måste jag bara fråga, hur kan du vara uppe så sent och ändå vakna klockan 9?
• Jag sov knappt något inatt, var för uppstirrad över vad jag såg i parken.
• Såg du någon annan som var ute eller i parken medans du gick din promenad?
• Nej jag mötta bara några enstaka människor och ingen nära mordplatsen.
• Okej då har vi det avklarat, något mer du vill tillägga?
• Det var faktiskt så att jag såg en bil som stod på tomgång och som körde iväg när jag hade gått ut på gatan för att ringa polis.
• Det kan vara avgörande, hann du ta nummerplåten?
• Ja, det var en svart Volvo med numret PKT- 532.
• Tack så mycket för hjälpen, vi hör av oss om det är något mer, sa Grenberg och skakade hand med Erik.
• Alltid glad att hjälpa till.

kapitel 4

Grenberg gick ner till sin bil igen och satte sig i förarsätet och ringde rättsläkaren.

• Hallå, rättsläkaren här.
• Hej, kommissarie grenberg som undrar om ni har hittat något.
• Ja vi har tagit in liket för obduktion och vi hittade fingeravtryck på skottet som avfyrades.
• Någon match i databasen?
• Ja, en Erik Svensson.
• Det är precis den mannen jag förhörde, jag måste lägga på direkt för att ringa till Lindström, skrek Grenberg.

Grenbergs händer skakar när han ringer Lindström och berättar om vad rättläkaren har sagt.

• Polismann Lindström pratar.
• Lindström jag ringde precis rättsläkaren och vittnet jag precis pratade med matchade kulan från skottet.
• Va?!
• Du måste komma hit med hjälp för att gripa honom jag kan inte göra det själv.
• Jag säger till dem andra direkt att åka, vänta bara där du är.

Grenberg sitter och väntar på att polisbilarna ska komma fram då han ser Svensson springa ut och hoppa in i en bil.

Bilen kör snabbt iväg men Grenberg hinner med honom.

Medans han kör ringer han Lindström som snabbt fattar vad det handlar om.

• Han åker direkt ner till slottsparken, jag vet inte vad han håller på med kom direkt!
• Jag är redan i bilen med 3 andra polismän och det har redan åkt iväg en till, vi hinner ikapp honom till slottet.
• Bra!

Svenssons bil stannar, han kastar sig nästan ut ur bilen och springer in i parken. Grenberg stannar bilen utanför parkingången och hinner precis se Svenssons skugga försvinna in bakom museet.
Grenberg hoppar ur bilen och springer efter ner mot musset, han kommer runt hörnet och stannar vid grusvägen. Svensson är spårlöst försvunnen, Grenberg kollar ner mot marken och ser inga fotspår.

Plötsligt hörs en en bit bakom honom.

• Nu trodde du att jag skulle bli tagen trodde du va?!!!

Grenberg vänder sig runt men hinner inte dra fram sin pistol innan han blir skjuten i bröstet av Erik som står framför honom.

Grenberg faller mot marken, han tar sig för bröstet då han känner att han inte får någon luft, han vet att han inte har en chans att överleva.

• Ja det trodde jag, det visade sig också att vara rätt, sa Grenberg och kämpande drog fram sin pistol och avfyrade mot Erik.

Skottet träffar Erik i huvudet och han ramlar rakt ner i gruset.

kapitel 5

Grenberg öppnar ögonen, han tittar sig runt om och ser att Lindström står lutad över honom med tårar i ögonen.

• Du klarade det, sa Lindström.
• Vad hände? frågade Grenberg
• När du hade tappat medvetandet kom vi inte långt efter dig, vi ringde ambulansen direkt och dem hann i tid för att rädda dig.
• Och Erik?
• Tyvärr dog han, vi har fortfarande inte hittat en anledning varför han skulle döda mannen i parken och kommer nog inte göra. Förmodligen av personliga skäl.
• Så mordet löst? frågade Grenberg rostigt.
• Mordet löst, sa Lindström glatt.

Återkomst, Thomas deckare

Kapitel 1

    Solens strålar trängde igenom den tunna fönsterrutan. Takeshi kände solens värme sprida sig i hans korta, raka hår. Det var kanske det enda som värmde honom i detta nordliga, kalla land. Han stirrade tomt på det snötäckta landskapet ute och den skogsklädda kulissen susade förbi hans trötta ögon. Han gäspade. Takeshi var en japan som efter sina universitetsstudier på Tokyos universitet öppnade en detektivbyrå. Efter några år av framgångar inom branschen reste han till Sverige för att ta semester. Fastän han älskade att ta det lugnt och skämta med vänner så la han märke till allt som skedde omkring honom, från små ickebetydelsefulla detaljer för andra som egentligen är viktiga till stora händelser.

”Så hur kändes det att vara i Sverige, Takeshi?”

”Mm… Ett väldigt fint land faktiskt, men tågen här, speciellt det vi är på just nu är outhärdligt långsamma. Det går ju inte ens att jämföra hastigheten med snabbtåget i Tokyo!”

”Tja… tågen som startar från Kalmar brukar vara mindre snabba, tycker jag i alla fall. Men jag erkänner att tåget är lite trögt idag. Kommer du ihåg när vi var på Kalmar tågstation? Nästan alla tågresor till Köpenhamn var inställda. Vi hade tur att väldigt få personer köpte biljetter, annars skulle vi vara tvungna att vänta i flera veckor innan vi kunde komma ombord på ett tåg till Stockholm.”

Detta är Gustav, under Takeshis tid i Sverige blev de nära vänner när båda dök upp i en detektivklubb på deras fritid. Till skillnaden från Takeshi som var tänkandets och handlingens man så specialiserade sig Gustav på IT och undersökte från teknologiska vinklar inom olika brott. Det enda han hade i sitt lätta bagage var hans laptop och alla sina älskade datorutrustningar. En gång när han bestämde sig för att putsa alla sina prylar på helgen satt han på sitt rum, låste dörren och lämnade inte rummet på fem timmar.

”Så klart ingen vill resa med det här tåget. Det går ju hur långsamt som helst. Dessutom är det bara två vagnar!”

”Du får väl stå ut med det om du ska hinna med flyget till Japan.”

”Ibland blir jag så fascinerad över hur lugn du kan vara i sådana situationer. Du ska ju också med till Japan, eller hur? Puh… Vet inte vad jag ska säga om dig.”

Takeshi reste sig från sitt säte och gick mot kaffeautomaten.

”Kaffe?” frågade Takeshi. ”Lunchen på tåget var inget vidare.”

Innan Gustav ens hann svara hördes ett blodisande skrik i andra vagnen. Sedan tvärstannade plötsligt tåget av att någon drog i nödbronsen. Det överraskande stoppet fick Takeshi att ramla bakåt och kaffemuggen flög ur hans hand. Kaffet rann ner över hans ansikte och ner på tåggolvet. Takeshi viftade med händerna och skakade på huvudet samtidigt som han grimaserade av smärta.

”Brände du dig?” frågade Gustav försiktigt.

Men Takeshis reaktion fick honom att lugna sig. Han stod upp och torkade undan kaffet med en servett från sin byxficka.

”Det är alltid praktiskt att ha något att torka sig med – i synnerhet när man råkar spilla kallt kaffe på sig.” sa Takeshi lite skämtsamt. ”Men låt oss inte slösa tid på att prata här. Vi går och undersöker vad som har hänt.”

Gustav gav ifrån sig ett litet fniss och sprang efter Takeshi mot den andra vagnen med en allvarlig min.

I den sista vagnen låg en död man i femtio- eller sextioårsåldern. Mannen hade ett sår på huvudet och blödde. Bredvid honom stod en sjutton eller arton år gammal tonåring med en blodig baseballrack i handen.

”Ur vägen!” ropade någon bakom folkmassan framför mordplatsen. ”Vi är poliser.”

Någon på tåget hade redan anmält mordet och polisen från närmsta polisstation hade redan nått tåget och började inspektera mordplatsen. Undersökningen varade inte länge för polisen såg tonåringen med mordvapnet i handen bredvid den döde.

”Det var inte jag som gjorde det, konstapel…” sa tonåringen. Men polisen varken trodde på honom eller lyssnade, utan hade redan handbojorna redo för att arrestera honom.

”Vänta!” ropade Takeshi. ”Det kanske inte var han som mördade mannen, utan någon annan på tåget!”

”Och vem är du?” frågade en av poliserna.

”Jag är Takeshi Mouri, polis i Tokyo.” Takeshi gjorde honnör som alla polisofficerare gjorde i Japan av ren tradition.

Polisen tittade misstänksamt på Takeshi från huvud till tå.

”Han talar sanning, inspektör…” sa Gustav lugnt. Men bakom hans pokeransikte dolde sig ett brett flin.

”Jaha, om du insisterar.”

”Så får jag lov att obducera liket?”

Utan att få ett svar började Takeshi med handskar kontrollera kroppen.

”Det finns tydliga tecken efter ett hårt slag i skallen, men det är inte dödsstöten. Dödsorsaken är här.” Takeshi pekade på ett sår på den dödes nacke med bara storleken av en nål. Hudfärgen kring såret skiftade mellan lila och svart.

”Men detta kan inte bevisa att det inte var han som utförde mordet.” argumenterade polisen och pekade på tonåringen.”

”Just det, därför vill jag att alla som såg mannen när han gick ombord på tåget berätta om det man har sett. Eller hur, Gustav?”

”Precis, om tonåringen var mördaren skulle det vara mer troligt att han gjorde sig av med mordvapnet efter mordet och skaffa falska bevis för att visa sig oskyldig. Därför är det ytterst troligt att någon använde honom som syndabock för att dölja sanningen.”

”Okej.” sa inspektören och hans kollega bredvid honom började anteckna.

Den döde hette Anders Andersson och är en välbärgad företagare med många miljoner på sitt bankkonto. Men han är ytterst otrevlig och är väldigt elak mot sina anställda.

Första person att förhöras var Carl-Johan Gottfrid Johansson. Han var en sympatisk person med sin stora blåa rock och vita handskar som endast reparatörer på tåget brukade använda. Han log oskyldigt när inspektören talade till honom strängt.

”Jag är lokföraren och reparatören. Jag styr tåget och lagar skadade maskindelar, bokstavligt sagt. När mannen gick ombord gick han raka vägen till den sista vagnen. Efter honom steg en ung dam och två män klädda i svarta kläder ombord. Vid nästa station gick en man med svart hatt och röd rock ombord på tåget. Sedan kom ett fyllo och bankade på lokförarhytten. Han ville gå av tåget, men jag ignorerade honom. Och just det, mannen med röd rock råkade senare trampa på den där pojkens fot”, sa han och pekade på en liten pojke.

”Är det sant, pojk?” frågade inspektören.

”Ja, det gjorde skitont! Så ont att jag råkade slå till min läskburk som spillde på gubbens röda fula jacka!”

Takeshi lyssnade noggrant. Men plötsligt tyckte han att något inte stämde, men vad var det? Han kunde inte tänka ut vad. Han satt ner vid ett säte och la huvudet i sin handflata. Vad hade han missat?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 2

Medans Takeshi grubblade på sin fråga började poliserna förhöra nästa person.

”Jag är Ruben Pechstein, 32 år. Jag skulle av från tåget förrförra stationen, men jag somnade på min plats i första vagnen och missade avstigningen... så jag bankade på lokförarhytten och bad om att få stiga av tåget vid förra stationen, men ingen svarade… och de stannade inte heller! Tillslut öppnade lokföraren dörren till hytten och stoppade mig. Utan någon framgång återvände jag till mitt säte. Plötsligt kände jag mig spyfärdig och yr i huvudet. Få se… sedan tror jag att jag gick på toan… och så tror jag att jag såg en snygg kvinna komma ut från toaletten medans jag väntade.”

Gustav granskade noggrant de två förhörda och de andra som var i närheten av den döde. Sedan vände han blicken mot tonåringen som såg oroligt omkring sig. Pojken var oskyldig, tyckte Gustav. Någon måste ha försökt flytta över sin skuld till honom. Om han bara kunde få tag på en ledtråd. Han satte sig ned framför Takeshi för att diskutera saken med honom.

”Jag är Linda Lindström, 27 år. Visst, jag steg ombord efter gamlingen, sedan gick jag raka vägen till den första vagnen. Efter en stund gick jag på toan en gång.”, svarade kvinnan nonchalant med en cigarett i mungipan.

”Vi är på väg till en plats för att göra affärer. Vi satt direkt på de högra fönstersätena i första vagnen och har inte lämnat våra platser.” Det var en av de svartklädda männen som talade. Han hade en enorm hatt och hattens skugga gjorde det svårt att urskilja några detaljer. Hans kamrat hade också en svart hatt, fast i en annan variant och ett par solglasögon täckte hans ögon.

”Jag är William Lennartsson, 17 år. Jag är på väg hem från ett besök. Tre stationer innan såg jag den äldre mannen stiga ombord på tåget. Jag kände mig trött så jag tog en tupplur. Precis då satt det en ung dam framför mig.”, sa den misstänkta tonåringen och pekade på en kvinna.

”Jag är Jennifer Solkvist. Jag steg ombord på tåget för att sörja min vän på en begravning. Sedan kom mannen som dödades ombord och jag satte mig i den första vagnen,” svarade den unga damen som William pekade på innan.

Takeshis hjärna arbetade för fullt för att hitta en lösning på gåtan – vem fick William att bära skulden och hur gjorde han eller hon det?

”Takeshi.” Gustav avbröt hans vän som hade tankarna någon annanstans. ”Du kommer inte komma långt utan ledtrådar.”

Takeshi tittade upp på Gustavs flinande ansikte.

”Har du upptäckt något intressant?”

”Har du märkt en sak? Mannen med röd jacka finns inte kvar på tåget. Och titta här!” Gustav höll upp ett litet föremål i sin näsduk. Ljuset reflekterade på en metallknapp med rester av blod.

”Var hittade du den?”

”På golvet under bordet där borta.”

”Jag tycker att vi borde lämna över detta bevismaterial till de där poliserna.”

Poliserna var upptagna med att arkivera bevismaterialet och under tiden började Gustav och Takeshi kontrollera de förhördas bagage. Någon av dem måste vara mördaren om William var oskyldig!

Plötsligt kände Takeshi något geggigt på sin ena sko.

”Gustav, vad är det här? Är det här kräk?”

”Ser ut som det. Hm… låt oss inte slösa för mycket tid på det. Fortsätt leta efter möjliga mordvapen i bagagen!”

Takeshi sökte noggrant i väskorna, men det enda han fann var vykort, näsdukar, kameror och massor av andra värdelösa saker som inte ens kunde skada en person.

”Takeshi, har du hittat något?

”Inget intressant här. Du då?”

”Samma resultat.”

”Hm… om vi utesluter möjligheten att det var William som utförde mordet och att mordet planerades precis efter att mannen steg ombord på tåget. Då finns det bara en möjlighet…” sa Gustav och tittade ut mot folkmassan.

”Visst. Mordvapnet finns inte kvar här, men det borde finnas bevis som tyder på att det var den personen som utförde brottet.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 3

”Då tycker jag att undersökningen är avklarad.” sa inspektören. ”Fastän mannen med röd jacka inte är här, William, så är jag ändå tvungen att berätta att du är arresterad.”

”Snälla! Tro mig, det var inte jag!”

Inspektören brydde sig inte om det William sa, utan hade handbojorna i handen och höll på att sätta fast dem på oskyldiga händer.

”Vänta!” sa Gustav.

”Måste du plåga oss igen?” frågade inspektören. ”Det är han som utförde brottet. Titta! Det här hittade vi i hans ficka. En ståltråd. Det var säkert med den tråden som han stack mannen i halsen.”

Gustav kände sig mindre självsäker, men snart behärskade han sig och log mot inspektören.

”Herr inspektör, det är omöjligt att borra ett hål genom människohud med den där ståltråden.” sa Gustav och tog ståltråden från inspektören och rullade ihop den till ett klot. ”Därför att den är mjuk!”

”Då var det avklarat.” fortsatte Takeshi. ”Mördarens ursprungliga tanke var att låta en påhittad person få bära skulden. Eller hur, herr lokförare?”

”Öh… skoja inte. Så klart att det inte finns påhittade personer.”

”Jo det finns det. Det är mannen med röd jacka som är påhittad. Och det var du som klädde ut dig till honom!”

”Och hur kan du vara så säker på att det var jag som klädde ut mig till honom?” frågade Carl-Johan upprört.

”Hur visste du att mannen med röd jacka trampade på den lilla pojkens fot, herr lokförare?” sa Takeshi. Han kände sig överlägsen när han äntligen hittade svaret på sin gåta. ”Jag trodde att du skulle vara i lokförarhytten då.”

”Jag… jag…”

”Och dessutom, hur kunde du veta vad mannen som bankade på ville om du var i lokförarhytten? Det borde ha varit passagerarna i den vagnen som hörde vad det där fyllot sa, inklusive mannen med röd jacka, och inte du, herr lokförare, om du var i lokförarhytten.”

”Jag… jag hörde honom tala när jag var vid dörren. Jag lyssnade på vad han hade att säga innan jag öppnade och sa till honom att sluta…”

”Och var är mannen med röd jacka nu om tåget inte stannade vid förra stationen?”

”Jag…”

”Dessutom finns det bevis som visar att det var du som gjorde det!”

”Ta fram bevisen då! Om du kan ta fram bevisen så erkänner jag!” skrek Carl-Johan upprört.

”Din jacka.” sa Gustav som stod bakom lokföraren.

”Va?” utbrast Carl-Johan. Först såg han frågande ut, sedan kände han hur nackhåren reste sig och paniken flödade i blodkärlen.

”När du trampade på den lilla pojkens fot råkade pojken spilla ut sin läsk på din jacka. Mannen med röd jacka hade nog en blå innersida medans din jacka är blå och är röd på innersidan. Alltså vände du insidan utåt när du klädde ut dig till mannen med röd jacka! Beviset är blötmärken på din jackas undersida!” Det här mordet kom du på under den tid som du såg Anders på perrongen för tre stationer sedan. Du slog honom i huvudet med ett baseballrack och satte det i händerna på den sovande William i din förklädnad. Ingen såg dig eftersom damen framför William var på toaletten. Anledningen till att det inte finns dina fingeravtryck är för att du har handskar. Andra skulle bli misstänkta av polisen, men inte du, för du reparerar smutsiga maskindelar och för att undvika att få smuts på händerna använder du handskar! Visst var det så, herr lokförare?”

”Ursäkta herrn, men vi måste kontrollera din jacka.” sa inspektören.

”Nej, det behövs inte. Jag erkänner at det var jag som dödade honom. För tio år sedan var min pappa en rivaliserande företagare till Anders. Men efter en tid gick min pappa bankrutt och tog självmord. När jag skulle laga lampan vid ingången såg han mig och sa så här: ´så du är sonen till min rival för tio år sen – sonen till ett värdelöst skit! Inte undra på att ni ser så lika ut, men du är lite bättre än din pappa. Fast, sonen till en värdelös pappa är fortfarande värdelös. Hahaha… ´ Jag… jag kunde inte stå ut med det, min pappa var den person som jag respekterade mest, så jag lät den onda delen av mig ta över min kropp och slog till honom med ett baseballrack. Och så dog han…” han vände sig bort mot William. ”Förlåt, unge man. Jag lät dig bära skulden… nu är jag inget bättre än han…”

”Arrestera honom!” sa inspektören.

”Vänta, herr inspektör! Det var inte han som dödade Anders!” sa Takeshi.

Alla närvarande vid utredningen tittade överraskat på Takeshi och mumlade tyst med varandra.

”Jaså? Eller, skojar du?” frågade inspektören. ”Han erkände ju precis det.”

”När Carl-Johan slog till Anders med mordvapnet hade Anders inte dött än, utan bara blivit medvetslös.”

”Men… vem är då mördaren? Är det de där skumma typerna i svarta kläder?”

”Nej, de ser skumma ut, men har absolut inte mördat Anders.”

”Det är hon som är mördaren!” sa Takeshi och pekade på Linda.

”Jag?! Hur kan du påstå att det var jag? Jag har inte lämnat den här vagnen och har bara gått på toaletten. Och den här herrns ord kan bevisa, sa han inte att han såg mig komma från toaletten?”

”Ha! Bevis? Jag kan berätta för dig att han inte har gått på toaletten. Hans kräk finns på golvet här i den andra vagnen, vilket bevisar att han inte har gått på toaletten, utan till den andra vagnens korridor, och när han såg dig komma ut från toaletten hade du redan begått mordet.”

”Men då är det ju han som är misstänkt, inte jag.” sa Linda lugnt och rök puffade upp från hennes beroendeframkallande cigarett.

”Ja, han är misstänkt. Men då är ju du också misstänkt.”

”Mm… du har rätt.”

”Och en fråga, är det här din knapp?” Takeshi höll upp Lindas knapp som Gustav fann på brottsplatsen med en näsduk. Han höll den så att Linda endast kunde se baksidan av knappen där inget blod syntes till.

”Ja, det är min…” Precis efter att hon sa det ändrades det nonchalanta ansiktsuttrycket till ett panikslaget.

”Den här knappen har rester av blod från Anders”, sa Takeshi och vände knappen så att alla kunde se dess blodiga framsida. ”Blodet tyder på att när du dödade Anders så stänkte hans blod över dina kläder. Jag är säker på att man kan upptäcka små rester av Anders blod fastän du har tvättat dina kläder på toaletten.”

”Men… om du påstår att det var jag som utförde mordet, var är då mordvapnet? Hur kan du påstå att jag är mördaren om det inte finns något mordvapen?” svarade Linda lugnt och log ett elakt leende. Hon slängde cigaretten hon hade i munnen och letade efter en ny i sin ficka. Hon tog upp hennes enda cigarettask och öppnade den. Det var bara en enda kvar. Hennes lugna leende förändrades till ett nervöst småskratt. ”Det får vara nog med cigaretter idag.”

”Så klart att mordvapnet finns kvar på dig, eller hur Takeshi?” frågade inspektören.

”Nej, hon är inte så dum så att hon glömmer bort att göra sig av med mordvapnet.”

”Men hur…”

”Men, fröken Lindström. Du glömde tydligen bort att göra dig av med behållaren med giftet som du dödade Anders med! Och behållaren finns just nu i din ficka! I den sista cigaretten du har finns det rester av gift på filtrerpappret!” Alla höll andan och stirrade på Lindas ficka.

”Ledsen, men vi måste kontrollera dina fickor.” sa inspektören.

”Det behövs inte.” sa Linda och luskade fram cigaretten ur sin ficka. ”Ja, det var jag som dödade honom.”

”Men varför…” frågade inspektören.

”Jag skulle tro att det har något att göra med att dina föräldrar, som möjligtvis äger ett företag, gick bankrutt och tog självmord av ren depression på grund av Anders”, sa Takeshi.

”Bra gissning, men ändå fel”, sa Linda. ”En gång i tiden var min pappa och Anders nära vänner och arbetade tillsammans på ett stort företag. Men så en dag råkade de begå ett stort misstag och flera miljoner gick miste för företaget. Egentligen skulle båda straffas, men Anders överförde sin skuld på något sätt till min pappa som även blev avskedad. Sedan dess blev han arbetslös och det enda han gjorde var att dricka på krogen hela dagarna. Tillslut tog han självmord, precis som du sa. Jag spenderade mer än fem år för att tänka ut den här planen, men tyvärr misslyckades den…” Linda suckade och tittade ner på golvet.

Snart hade Linda handbojorna runt händerna och satt i en polisbil på väg tillbaka till polisstationen med inspektören och hans medhjälpare.

”Jaha, där rök sista chansen för att hinna med flyget till Tokyo, Gustav.”, sa Takeshi. ”Det har redan gått tre timmar.”

”Hm… det har du rätt i. Vi får väl stanna på flygplatsen och boka om resan.” Gustav ryckte löst på axlarna.

Takeshi stirrade tomt på Gustav. Sedan Takeshi placerade sin högra handled framför sig.

”Hon är runt tio. Vi kan hinna, om vi bokar om och tar nattflyget.”

Takeshi kände sig lite illa inombords, nu var han tvungen att ta nattflyget till megastaden Tokyo. Det var en outhärdlig känsla för honom, eftersom han aldrig hade tyckt om det.

”Väck mig när vi är framme vid Köpenhamn, är du snäll.” sa Takeshi till Gustav och la sitt huvud på sina korslagda armar på bordet vid sitt säte.

”Visst, så klart jag… Hallå! Takeshi!”

Takeshi hade redan somnat och ingenting förutom ett svagt snarkande hördes. Gustav småskrattade lite och satte sig ner för att titta ut genom fönstret.

Plötsligt såg han en svart gestalt i fönstrets reflektion som hotfullt blev större i spegelbilden och närmade sig långsamt Gustav och hans trötta sällskap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 4

Gustav vände sig genast om och det han såg fick honom att lugna sig. Det var bara en av de svartklädda männen som skulle förbi honom. Sedan spenderade han resten av tiden till Växjö med att skriva i på sin dator om dagens händelser. Efter en tid tittade han upp mot den elektriska visaren över vagnens dörr och sedan ut genom fönstret.

”Nästa station, Köpenhamn.”, ropade en mekanisk röst i högtalarna.

”Vakna!” sa Gustav och slog till lite lätt på Takeshis rygg.

”Är vi framme?”

”Nej, vi ska till Köpenhamn, Kastrup Lufthavn, eller Kastrup Flygplats som det heter på svenska. Men om du vill kan du ju promenera därifrån till flygplatsen.”

Som svar fick Gustav ett vilt skakande huvud.

Takeshi sträckte på sig. Genast kändes det mycket bekvämare i kroppens muskler. Snart var de ute i det fina vädret och han kunde äntligen känna den uppfriskande smaken av frisk luft.

Plötsligt vände Gustav sitt huvud bakåt. Han tycktes se en mörk gestalt iaktta honom igen.

”Det är någon som förföljer oss.”, sa Gustav mitt i den enorma folkmassan som trängde ut sig ur tåget.

”Du inbillar dig bara, vem vill förfölja oss? Fotografer? Journalister? Bara håll dig lugn, ingen, kan jag konstatera, vill förfölja oss. Vi är inte kändisar. Vi har bara löst ett litet mysterium på ett litet, obetydligt tåg.”, sa Takeshi.

På vägen upp från perrongen under marken till flygplatsen tittade Gustav gång på gång bakåt för att hitta förföljaren och bevisa sina misstankar.

”Jaså, har du sett den där ´förföljaren´, då?” frågade Takeshi efter en stund av Gustavs intensiva letande.

”Nej, inte en glimt.”

”Sa ju det. Varför lyssnade du inte?”

Gustav ryckte på axlarna. Några försiktighetsåtgärder bör man utföra, tyckte han. Den kolossala synen av folkmassorna i bokningsavdelningen fick de två vännerna att känna sig som myror i en myrstack.  Människor av alla möjliga nationaliteter befann sig på en sådan liten yta.

Takeshi började knappa på en av automaterna i närheten för att boka om sin resa.

 

Två män klädda i svart stirrade på sitt mål från en avlägsen del av byggnaden.

”Var det han som löste brottet på tåget?”

”Ja, det verkar så.”

”Intressant…”

Mannen de höll ögat på gick upp för trapporna till restaurangavdelningen på andra våningen och satte sig ned framför en annan person och de började fylla på sina tomma magar. De två vännerna tittade ut över våningen under sig själva från sina platser. Kanske var det av ren slump, men deras blickar riktades snart mot de två spionerna.

”Var försiktig! Vi blev nästan upptäckta! Jag sa ju till dig att hålla dig gömd, om de misstänker att vi förföljer dem kommer de förmodligen att söka reda på vår identitet. Men det är inte det värsta, om de ser att vi har ´produkten´ med oss kommer vi säkert att hamna bakom galler.

”Men oroa dig inte, knarket…”

”Tyst med dig, avslöja inte dig själv!”

”Jaja… vår ´legala produkt´ är i säkert försvar.”

”Hm... ytterst intressant person. Han skulle säkert fungera som en perfekt labbråtta för vår nästa ´produkt´. Hehehe…”

 

Med nödvändig utrustning väntade paret bakom en av de trånga, illaluktande toaletterna och förberedde sitt bakhåll.

”Tyvärr, jag måste gå på toa, Gustav. Det var för mycket läsk för mig.”

”Gå du.”

Takeshi slog sin drill vid den vita pissrännan och slappnade av. Det var en härlig känsla att få göra sina behov i lugn och ro utan någon annan närvarande kring honom. Snart hade han tömt hela innehållet och var på väg tillbaka till sin vän. Men längre hann han inte. Ett hårt slag bakifrån fick honom att ramla ned på golvet medvetslös.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 5

Gustav trummade med fingrarna på bordet.

”Vad han dröjer sig.” Han tog en titt på sitt armbandsur. ”Nej, nu får det vara nog.”

Gustav gick med raka steg mot toaletten.

”Takeshi! Vad gör du på golvet?”

”Aj… det där gjorde fruktansvärt ont.”

”Vad hände?”

”Något träffade mig i bakhuvudet.”

”Hm… märkligt. Jag ser inget som helst ett föremål som kan skada dig i det här utrymmet. Kanske svimmade du?”

Utan att fundera för mycket på frågan gick de iväg.

 

”Hur kunde du misslyckas!”

En av toalettdörrarna öppnades och en av knarklangarna gick ut.

”Hur kunde du? Hur kunde du misslyckas med att spruta den där vätskan i honom?”

”Men… sprutnålen gick ju av på mitten…”

”Varför tog inte med dig reserver, då?”

Utan att vänta på ett svar suckade han och viftade åt sin dumma arbetskamrat att följa med honom. Men fastän deras plan misslyckades skulle deras affär inte gå åt skogen, tänkte han. Han slängde en blick på sin handväska, den skulle bringa en enorm rikedom till honom och trygga resten av hans liv. Synen av ett hus vid en tropisk strand dök upp i hans huvud och fick honom att drömma…

”Boss, här är beskrivningar som kan vara till hjälp.” Han räckte fram en pappersbit med oläsliga små texter till hans slavdrivare till chef.

Mannen stannade och tog till sig intellektet så häftigt så att hans hatt vajade okontrollerat.

”Vår klient är tydligen en mindre nykter person som är ledare för en mindre legal organisation i Tokyo, intressant… Vad är deras mål med att lägga händerna på ´produkten´?”

”Förmodligen för att utplåna de rivaliserande gängen.”

Ljudet av skosulornas slag i golvet var det enda som hördes från parets ledare och snart följdes det av ett liknande ljud bredvid honom.

”Och vilket är vårt flyg?”

”Nattflyget.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 6

”Äntligen börjar påstigningen till nattflyget!” sa Takeshi när han hörde högtalarna informera. ”Hur länge har vi spenderat tiden här?”

Gustav som satt bredvid honom kvicknade också till. ”Säkerligen några timmar.”

De gick med sina lätta bagage mot terminalens slutända och fann sina säten på planet. En röst som talade flytande japanska hördes tydligt i transportmedlet som skulle förflytta dem från Västvärlden till Japan i Asien. Efter en tid av informering om resan började de enorma motorernas vibrationer kännas i sätena på passagerarna. Planet förtjänade verkligen titeln ”Järnfågeln” när den kom på start- och landningsbanan och lämnade markytan.

Takeshi såg stolt på skärmen som fälldes upp över sätena, konturerna av Japans gränser fick honom att känna samma stolthet över sin nationalitet som hans förfäder känt under imperialismens dagar.

För de som befann sig på marken var det enda synliga i nattens mörker ljuset som blinkade på flygplanets vingändar. Fönsterrutan täcktes av en samling av vattendroppar som envist klistrade fast sig vid glaset.

Takeshi satt på sitt säte som låg intill gångplatsen bredvid Gustavs fönstersäte. Sömnlösheten plågade honom gång på gång när han försökte sluta ögonen. Fastän än han var utmattad observerade han passagerarna runt honom med stort intresse.

”Ville du något?” sa en ung man runt trettioårsåldern som satt på sätet till den andra gångplatsen, två säten vänster om honom var fönstersätet. Han hade en röd yllemössa på huvudet som täckte ända ner till öronen.

”Kan du vara snäll och inte röka här? Det är rökförbud här. Detta kommer att ställa till problem för de andra” sa en tjock japansk man, som talade svenska med många brytningar, på ett av de mellersta sätena som befann sig vid det andra gångstället parallellt med Takeshis. Takeshi kunde precis se mannen genom de övriga sätena i mitten och la minne till dialogen.

”Ursäkta mig, jag ska minnas det nästa gång.”, sa han utan att mena det. Han sög på cigarettens filterpapper och blåste ut röken på mannen som satt bredvid. Med ett elakt skratt markerade han att konversationen var över.

”Nej, gör inte så, Åke.”, sa en ung kvinna som kvicknade till bredvid Åke. Hon hade kort, svart och rakt hår och såg ut att vara runt samma ålder som Åke. Med kvickhet tog hon cigaretten från Åkes hand. ”Jag tror inte att någon kommer att uppskatta det.”

”Vad är det med dig? Snart har du ju chansen att bli min fru, eller vill du inte det?” Åke såg med stort förakt på sin flickvän.

”Åke…”

”Du borde vara glad, Natalie! En tidning har redan lovat mig att köpa dessa fotografier för skyhöga priser.”

”Men kravet är att de måste vara äkta.”, sa en annan dam som satt bredvid Åkes flickvän. Hon kammade lite i sitt långa blonda hår med ögonen slutna. ”Tja… fastän jag var journalist i Japan, sänd från Barometern, vet jag fortfarande inte vad för exklusiva foton du lyckats ta i Japan. Jag har hört rykten om att det gäller någon kändis som blev upptäckt att ha handlat droger med en olaglig organisation. Jag antar att det är de fotona som är kärnan till ditt erbjudande. Men, om du har fotat fel person så kommer du att skämmas resten av livet.”

”Och vad babblar du om för skit, Klara? Jag har redan tagit reda på bevis att det är den där kändisen på bilderna som förhandlat med maffian.”

”Hur som helst, den här resans huvudsakliga mål är att ha semester och inte att diskutera dina affärer.”

”Jaja... jag fattar… När vi är framme ska jag visa mina fantastiska skidåkningstekniker vid berget Fu… Futi…”

”Fuji heter det.”

”Ja just det, Fuji. Ni kommer att häpna! Eller hur Danne?” Åke tittade bakåt på sätet bakom. En man med kort svart mustasch som somnat snarkade svagt med två tomma säten på sin vänstra sida. ”Vad i hel… Har han redan somnat?!” Åke vände tillbaka sin blick framåt och rotade i fickan på sätet framför sig. ”Då tar väl jag också en paus.” Han satte på ögonlappar över sina ögon och sa ”god natt” till sina vänner. Sedan avlutade han det hela med att täcka en röd filt över sig så att endast ögonlapparna syntes.

Framför honom satt en smal, senig man runt femtioårsåldern. Att döma av hans ansiktsutseende var han antingen europé eller nordamerikan. Mannen la ifrån sig sin anteckningsbok som han bläddrade i och vände blicken mot Åke. Hans ögon smalnade till när han fick syn på den professionella fotografen.

 

Efter en tids flygande tryckte Natalie på serviceknappen som satt vid sitt armstöd. En flygvärdinna kom förbi och frågade vad hon kunde vara till hjälp med.

”Jag är lite flygsjuk. Har ni någon medicin för det?”

”Ja, det har vi. Jag kommer snart med några tabletter till dig.”

Med snabba steg gick hon mot förrådet där hon mötte sin kollega. Plötsligt gick den bastante japanen som argumenterade med Åke innan förbi flygvärdinnorna. Den andre av dem frågade om han hade stött på något problem.

”Nej… det är bara så att jag inte är van vid att åka flygplan. Jag kunde inte hålla mig lugn på mitt säte, så jag tänkte ta en promenad runt planet. Och en sak till… Det är en sak som jag undrar om du kan hjälpa mig med.”

”Varsågod och säg, herrn.”

 

Journalisten i Åkes sällskap tog av sig ögonlapparna när hon hörde ljud från Åkes flickvän.

”Mår du bra?”

”Jag känner mig lite flygsjuk. Flygvärdinnan har redan gått för att hämta tabletter åt mig.”

”Men har du inte tagit mina värktabletter då?”

”Mm!”

”Vad underligt. De funkade bra mot Danne.” sa journalisten och tittade bort på deras vän som sov djupt. ”Kanske ska vi byta platser? Du kanske mår bättre vid fönstret.”

”Mm” var det enda ljudet som Natalie fick fram.

Flygvärdinnan kom till deras säten och tittade undrande på Klara.

”Tabletterna är till henne,” sa Klara till flygvärdinnan och gjorde en gest mot Natalie.

”Varsågod.”

”Tack.”

Flygvärdinnan räckte över några piller och ett plastmugg med vatten, sedan lämnade hon sällskapet.

Natalie höll i muggen i den ena handen och medicinen i den andra.

”På tal om vår vän, vart har Åke tagit vägen?”

”Han lämnade för en stund sedan, men jag vet inte vart.”

”Kanske han också blev flygsjuk och gick på toaletten.”

Herrn som satt framför Åkes plats slog igen sin bok efter att hört kvinnornas samtal.

 

Planet flög över de mörka molnen och den klara stjärnhimlen, det passagerarna kunde se var som små lampor som en busig pojke tände och släckte hela tiden. Plötsligt hördes ett bankande på en av toaletterna framför Takeshis säte. En man stod och röt mot toalettdörren.

”Hallå! Öppna då! Hallå!”

”Vad är det, herrn?” frågade en flygvärdinna.

”Jag har knackat på dörren flera gånger, men snubben där inne svarar inte.” Den tjocka mannens ansikte var vinrött och en stank av alkohol svävade ut ur munnen.

Flygvärdinnan reagerade med att knacka lätt på dörren.

”Herrn som befinner sig där inne, vill du vara snäll och öppna dörren?” Efter en stund utan att få svar fiskade hon upp ett verktyg ur fickan och låste upp dörren. Med svag kraft tryckte hon upp dörren och synen av något fruktansvärt fick henne och den fulla mannen gapa av förskräckelse. Sedan skrek hon av ren rädsla.

Åke satt på den nedfällda toalettstolen med ryggen lutad bakom mot väggen och huvudet riktat rakt uppåt mot innertaket med munnen gapande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 7

Alla på planet vaknade och ljuset tändes. De oroade passagerarna tittade på varandra med ängslighet och en glimt av panik syntes i deras ögon. En flygvärdinna talade i högtalarna att en olycka hade skett och hennes kollega gick förbi passagerarna för att lugna ner dem ifall de skulle få panik.

”Ursäkta, damen. Jag är polis,” sa en man som flygvärdinnan passerade. Han höll upp ett ID-kort som bekräftade hans identitet. ”Är det sant att någon har skadat sig väldigt illa?”

”Nej, det är så att…”

Gustav lyssnade intressant på vad personalen på flyget hade att säga.

”Takeshi, det verkar som om något intressant har hänt… Takeshi? Takeshi!” Det var då som Gustav la märke till att Takeshi inte var på sin plats.

Polisen i civil uniform gick till mordplatsen för att undersöka brottet.

”Det är väl ingen som rört liket, nå?” frågade han en av flygvärdinnorna som ledde honom till toaletten.

”Nej, förutom en konstig man.”

”En konstig man?”

”Dödsorsaken är nog en skada i kraniet och hjärnan som ledde till skada i nervsystemet. Mordvapnet är säkerligen något spetsigt och vasst föremål. Det finns ett hål i bakhuvudet och skrapningar bredvid hålet. Det är mycket möjligt att den utsatte blev drogad innan han mördades,” sa mannen och plockade upp en liten, tom glasburk i soptunnan med en papper från klosetten.

”Vem skulle göra något sådant hemskt?” frågade en orolig flygvärdinna.

”Jag vet inte det än”, sa mannen utan att veta att en professionell kriminalkommissarie var bakom honom. ”Men oroa er inte, för mördaren är fortfarande kvar på det här planet. Hen kommer aldrig att kunna fly från planet.”

Poliskommissarien grep hårt om mannens ena axel.

 ”Och vem är du, din civila människa?” frågade han.

”Jag, är Takeshi Mouri, en detektiv.”

”Takeshi Mouri? Sa du inte att du var polis?”

”Vad?” Takeshi vände sig om. ”Oj gode gud…”

”Där är du, Takeshi.” sa Gustav. ”Jaha, så du började med det roliga utan att säga något till mig. Nämen… är inte detta inspektören som vi mötte på tåget till Köpenhamn?”

”God kväll, muntergökar. Är ni här för att störa polisens utredning, IGEN?”

”Ähum… vi arbetar faktiskt under samma omständigheter som du. Eller hur, Takeshi?”

”Och så ljuger ni för mig om ert yrke! Jag vet redan att din vän är en tredjeklass detektiv som har nöje av att förstöra för andra!”

”Så du genomskådade det…”

”Ut med er! Här krävs professionella poliser! Bertil! Kom och hjälp mig med utredningen!”

”Innan vi börjar undersökningen vill jag be er att skaffa en kamera åt mig för att skaffa bevis till att mordet verkligen skett. Sedan vill jag även att ni kan berätta för mig hur liket såg ut innan den här ´detektiven´ rörde vid den.”

Flygvärdinnorna tittade frågande på varandra.

”Är något på tok?”

”Nej… men den där mannen har redan fotat allting, både innan han började sin undersökning och andra bevismaterial som finns inuti klosetten.”

”Jaså?” Inspektören tittade på Takeshi med stor beundran. ”Men, om du har rört liket, borde inte det ha förstört hårdnade muskler och därmed vilseleda oss sanningen när mannen dog?”

”Enligt likets hårdnade haka och andra tecken så har mannen legat död där i en till två timmar. Dessutom finns det tre saker som gör mig fundersam. För det första, på väggen som Åkes rygg lutar mot finns det rester av blod fastän det inte finns spår efter blod på hans kläder. För det andra, på högra underdelen av bakhuvudet finns det rispmärken en bit bredvid skadan i huvudet, som är ett hål. För det tredje, hans vänstra ficka är full av små vattenfläckar fastän hans händer inte är fuktiga. Även om hans händer var fuktiga då så är det omöjligt att det var han själv som gjorde det, för då skulle hela fickan vara blöt och inte bara små fläckar vatten med mellanrum mellan varandra.”

”Så… det var någon med något motiv som utförde dådet?” Inspektörens ansiktsuttryck ändrade snabbt från ett behärskat och tolerant till ett upprört. ”Kan du sluta att blanda dig i alla brott som sker? Det återstående arbetet borde skötas av oss!” Med en enorm kraft körde inspektören iväg Takeshi.

En novispolisman kom flåsande fram till inspektören med en låda med olika utrustningar. Snart plockade han fram allt de behövde, från handskar till flaskor med jod.

”Hm… det verkar troligt att mannen dog av en skada i kraniet som ledde till att nervsystemet kollapsade. Mordvapnet bör vara ett spetsigt och vasst föremål, med hänsyn till att det finns ett litet hål här och ett skrapsår bredvid.”

”Chef! Jag har hittat en liten tom flaska här i soptunnan. Är det möjligt att den utsatte har blivit angripen med någon drog?”

”Ytterst möjligt. Ursäkta, mina damer, för att bevara mordplatsen behöver vi någon typ av tejp. Hallå, mina damer? Mår ni dåligt?”

”Nej… inte alls. Vi blev bara lite chockerade över att ni resonerade precis likadant som den där mannen som undersökte mordplatsen före er.”

”Jaså?”

”Vem pratar ni om?” frågade Bertil.

”Han som står där ute med svart kavaj. Han är detektiv, hävdar han.”

Bertils ögon sken upp. ”Betyder inte det att vi har någon att ta hjälp från?”

”Är du dum eller?! Hur otrolig han än verkar vara så är han ändå inte lika professionell som poliskåren! Hursomhelst, låt oss leta efter vittnen som sett vilka som gått till samma toalett som Åke gick på, innan som denne Åke blev mördad.”

”Det finns fyra misstänkta” sa Takeshi.

”Och vilka är det?”

”Hm… De är… den här damen som sitter bredvid Åkes säte och damen vid fönstret. Sedan… mannen bredvid Åkes säte med ett gångställe emellan och den här utlänningen framför Åkes säte.”

”Alla sitter ju ganska nära Åke…”

”Vad är det med er? Har vi gjort något?” frågade Klara upprört.

”Vad har hänt?” frågade Natalie.

Kapitel 8

”Nej… nej… Hur kunde detta ske?!” sa Natalie med tårar i ögonen. Sedan föll hon ned på knän med händerna framför ansiktet.

”Varför är Åke död?” frågade Klara.

”Utredningen pågår fortfarande, så vi har inga svar att ge er.”

”Mm… kan det ha att göra med fotografierna?” frågade den kraftiga mannen som satt bredvid Åke.

”Fotografier?”

”Tja… den där Åke tog fram de där fotografierna ur sin ficka en gång för att visa upp dem. Det verkar som om han kommer att tjäna mycket på att sälja dem till tidningsbranschen.”

”Är det så att fotografierna är försvunna?” sa Klara.

”Ja, vi hittade inga fotografier på Åke.” sa Bertil.

”Intressant… Bertil! Anteckna! Då så, vi kan nog konstatera att mördaren vet något om de där fotografierna.”

”Konstapel, ingen i tidningsbranschen känner inte till denna berättelse. För Åke har redan kontaktat flera tidningar och säljer bilderna till de som ger högst pris.”

”Herr konstapel.” sa Danne som hade vaknat. ”Åke dog ju av en skada i bakhuvudet, och brottet har något med bilderna att göra, eller hur?”

”Precis.”

”Då måste mördaren vara en manlig och kraftig fotograf, som Åke, som vill konkurrera ut Åke genom att döda honom.”

”Där har du fel, herrn,” sa Takeshi. ”Så länge mördaren hade någon typ av drog och grundlig utbildning inom anatomi så skulle vem som helst kunna utföra mordet, även kvinnor.”

Med en sur blick sneglade Danne på personen som fick honom att känna sig skamsen.

”Jaha, får jag be er att svara varför ni gick på toaletten.”

”Jag gjorde det för att jag kände mig illamående.” sa Natalie först. ”men när jag återvände var Åke fortfarande kvar på sin plats. Senare trodde jag att det skulle bli bättre om jag tog några värktabletter, så jag sa det till flygvärdinnan. Jag tror att det var allt jag minns.”

”Är det hon säger sant?” frågade inspektören.

”Ja, totalt. Jag minns också att Åke sov på sin plats.”

”Jag med, jag såg också den där Åke sova på sin plats när jag gick runt till den andra gångplatsen. Jag såg också när damen bad om värktabletter från flygvärdinnan. Det var efter att ha sett den scenen som jag gick på toan. Besöket där varade i ungefär fem minuter.”

”Sa du att du var på andra gångstället? Jag trodde att era säten låg vid kanten vid samma korridor!”

”Öh… det är för att jag inte kan sitta stilla på min plats under flygresor.”

”Hm… när dog Åke egentligen?”

”Mm… när jag gav damen sina värktabletter så var herrn som blev mördad redan borta. Att hämta de där tabletterna tog mindre än en minut.”

”Jag gick till toaletten omkring 20 minuter efter att Natalie tog sin medicin. Anledningen är att jag ville se om något hade hänt Åke på toaletten efter en sådan lång tid, men då levde han fortfarande.”

Ögonbrynen på inspektören böjdes kraftigt och tankarna susade runt i huvudet utan att konstatera något till hjälp.

”För när jag knackade på dörren och frågade hur han mådde så svarade han med att knacka tillbaka.”

”Är det sant?” utbrast Bertil.

”Men… hur vet du att det var han?”

”Såklart jag vet, för de andra tre klosetterna var lediga. Jag kontrollerade det genom att öppna dem.”

”Då återstår bara han,” sa inspektören och tittade på den enda av de misstänkta som inte hade blivit förhörd. Allas blickar vändes mot utlänningen.

”Hej, herrn. När gick du på toaletten?” frågade Takeshi den kvarstående misstänkta på flytande engelska utan japansk brytning.

”Jag minns inte när jag gjorde det, jag är ledsen,” svarade utlänningen.

”Han minns inte när han gick på toan.” Takeshi hostade häftigt och gick en bit bort.

”Vad är det med dig, Takeshi?” frågade Gustav.’

”Den där gamla amerikanaren stank av parfym.” Takeshi kände hur hans stämband nästan krånglade ihop sig av den förfärliga lukten.

”Hehe… Hur länge behöver ni fråga sådana meningslösa frågor?” sa Danne. ”Personen med mordvapnet är ju mördaren! Jag skulle rekommendera att ni gjorde visitering på dessa fyra personer och problemet skulle då vara löst. Men… jag behöver inte göra det, för jag som har sovit hela tiden kan inte haft möjligheten att utföra mordet.”

”Du ljuger!” sa japanen bredvid Åkes säte. ”Jag såg att du lämnade din plats en gång! Och din plats ligger precis bakom Åkes!”

”Hurså?” frågade inspektören.

”Jo, jag sa ju att jag gick till klosetten medans Åke fortfarande sov på sin plats, eller hur? Då såg jag också att platsen bakom Åke var tom!”

”Ditt tjocka fetto! Ljug inte själv! De enda som varit på toaletten är ni fyra! Det kan den här detektiven bevisa, eller hur?”

”Tja… mm… jag tror det…”

”Var lite mer säker!” viskade Gustav i Takeshis ena öra.

”Men jag minns inte riktigt,” svarade Takeshi.

 

”Vad sa du, min kollega?!” sa inspektören. ”Hittar du ingenting som kan användas som mordvapen på de misstänkta eller i deras bagage?!”

”Precis, inget tillräckligt vasst eller spetsigt för att orsaka en sådan skada. Vi har till och med sökt igenom alla möjliga gömställen med vår nya röntgenkamera – ingenting!”

”Hörrudu, detektiv! Är du säker på att det bara är de som varit på toan.”

Takeshi ögon hängde löst i sina hålor. Detta, tänkte han, är verkligen ett intressant fall. Tankarna för händelserna pusslades ihop till ett oavslutat pussel. Hur han än resonerade var det hela tiden en pusselbit som saknades – mordvapnet. Inspektörens grälande som var svaret på att Takeshi inte svarade på hans fråga blev ohörbart för den fullt spinnande hjärnan. Jag ska lösa detta mysterium, jag måste, tänkte han.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 9

”Vad menar du? Vill du att vi ska visitera dem IGEN?!” sa inspektören. ”Är du från vettet, tredje klassens detektiv?! Vill du att vi ska visitera dem och undersöka deras bagage också?!”

”Precis. Om det inte finns något mordvapen någon annanstans på denna fågel av järn så är det stor chans att mordvapnet finns på mördaren eller i hens bagage.”

”Hm…” sa Bertil. ”I Klaras bagage har vi kamera, pass, flygbiljett, anteckningsblock, stiftpenna, plånbok, näsduk och smink.”

”Åh? Har ni kontrollerat stiftpennans innehåll?”

”Såklart vi har.”

”Okej, nästa!”

”Detta är Natalies bagage. Det finns pass, plånbok, näsduk, röd yllemössa, flygbiljett, kamera, sax och nål och tråd. Det enda spetsiga här är den här lilla nålen och saxen, men det finns inget fäste att trycka in nålen med. Även om man lyckas trycka in nålen, hur får man ut den utan att knäcka den?”

”Och näste man är… öh…”

”Jag är Hinata Shigeyoshi.” sa japanen nära Åkes säte.

”I Shigeyoshis bagage finns det pass, flygbiljett, plånbok, handduk, rakhyvel och skum till rakning.”

”Och näste är herr…”

”Vi måste kontrollera ditt bagage, herr Kent. Bara för säkerhets skull,” sa Takeshi till utlänningen.

”Okej, om ni så måste.”

”Herr Edward lät oss inspektera hans bagage så det är inga problem.”

”Go ahead” var det enda herr Kent sa och gav sitt bagage till Bertil. Sedan gick han lugnt förbi Takeshi, efter Bertil för att se på undersökningen.

”Konstigt”, tänkte Takeshi. Han luktar förfärligt mycket över hela kroppen, men luktar nästan ingenting runt händerna. Takeshis hjärnceller spändes hårt så att det värkte och detta blev ännu ett framsteg i mysteriets lösning.

”Som de andra har vi pass, flygbiljett, handduk, en ´The Times´ tidning från England och värdecheckar.”

”Ursäkta, herr Kent, vad det gäller dessa checkar…” frågade inspektören. Han avskydde att erkänna att hans engelska var usel och han ångrade att han aldrig fördjupade sina studier i engelska i skolan. Han rörde på sina stämband lite i taget, men lyckades aldrig ställa hela frågan.

Herr Edward tittade frågande på den pinsamma poliskommissarien.

”Ursäkta, herr Kent, var ska du göra med dessa värdecheckar?” frågade Takeshi inspektören. Efter en kort konversation var allt tydligt. ”Han ska tydligen köpa något konstföremål på en auktion i Japan.”

”Och sedan har vi siste man…”

”Jaja, det är bara jag kvar. Här!” Danne slängde sitt bagage på golvet framför inspektören.

”Det finns pass, flygbiljett, näsduk, kamera, fotografier, tändare, cigaretter och värktabletter.”

”Varför har du så många värktabletter?” frågade inspektören.

”Jag har alltid känt mig obehaglig på flygresor och dessa damer gav mig lite av deras.” sa Danne och pekade med tummen mot Natalie och Klara.

”Ja,” sa Klara.

”Få jag se på dessa fotografier, officierare Bertil?” frågade Takeshi.

”Okej.”

”Hm… är inte det en bild på Ingvar Kamprad? Och så är det några svartklädda personer som visar upp innehållet i en portfölj. Vad är det vita pulvret? Heroin?”

”Hallå där!” En rosenrasande röst i form av en hand tog ifrån objektet från Takeshis överraskade händer.

”Är inte det samma bilder som Åke tog?” frågade Klara.

”Vänta, så Åkes bilder är i ditt bagage?!” sa inspektören.

”Missuppfatta inte det! Jag kan lova att detta är mina fotografier. Jag och Åke upptäckte Ingvar Kamprad handla droger tillsammans och båda vi tog bilder. Kanske mina bilder inte är lika bra som Åkes, men… om det finns någon tidning med lägre ställning så kanske jag kan tjäna lite ändå. Och om ni vill misstänka mig så måste ni hitta mordvapnet först!!”

”Så ja, bli inte så upprörd… När vi är klara med visiteringen så kommer de oskyldiga att släppas fria. Damerna får flygvärdinnorna ta hand om och Shigeyoshi och Danne tar vi polisen hand om.”

 

Vid en annan plats längre bort iakttog två mystiska svartklädda män hela processen.

”Gode gud… det finns TVÅ bilder på oss när vi handlade med den där miljardären förra månaden. Jag trodde bara att den där Åke hade tagit gjort det…”

”Hur gör vi då, Boss?”

Den underlägsna mannens blick riktades mot hans överhuvud. Ett svar hade redan borrat in sig i hans skalle, men han ville vara säker.

”När vi anländer, då skjuter vi honom och tar hans fotografier.”

 

Takeshi gick runt i cirklar, något hade han missat, men vad? Han la sin hand på Åkes huvudstöd. Detta är Åkes plats, tänkte han. Till vänster sitter Natalie och vid fönsterplatsen sitter Klara. Vid andra sidan gången sitter Shigeyoshi, framför Åke sitter herr Kent och bakom sitter Danne. Toaletterna ligger framför deras säten, hm… Även om jag hittar något som kan användas som mordvapen, hur ska jag förklara kronologiskt hur mordet skedde? Och hur kunde Åke fortfarande svara Klara med att knacka tillbaka på klosettdörren? Vänta! Vad är detta? En bit av fotografier… Hur kom den här biten på sätet bredvid Dannes? Han plockade upp den, vad klibbig den var!

”Takeshi, polisens utredning har fått ett resultat – inga mordvapen.” sa Gustav.

    ”Vi är trötta på era misstankar! Ni tvingade mig att klä av mig två gånger!” sa Klara.

”Snälla, kan ni sluta plåga oss med visiteringar?” frågade Natalie.

De andra herrarna nickade instämmande.

”Hur gör vi då, inspektör Morgan?” frågade Bertil.

”Hm… alla misstänkta platser har redan kontrollerats…”

”Nej! Det finns en plats kvar att undersöka!” sa Takeshi. ”Nämligen Åkes bagage!”

Kapitel 10

Bagageluckan över allas huvuden fälldes upp.

”Vilka av dessa bagage är Åkes?” frågade Bertil.

”Mm… det är den här…” svarade Natalie och räckte handen för att nå väskan. Plötsligt stannade hennes hand i luften och togs ner.

”Vad är problemet?”

”Det är bara så att jag minns en sak som Åke sa till mig en gång. Han sa att hans gamla väska hade blivit sönderriven av knivhugg när han lämnade det i hans kontor.” Sedan nådde hon med sin andra hand och tog ner väskan varsamt. ”Så då köpte han den här nya väskan.”

”I Åkes bagage har vi pass, flygbiljett, handduk, plånbok, kamera och minneskort, tre oöppnade cigarettaskar, armbandsur och några Magazines.”

”Det finns ju ingenting som kan användas som mordvapen!” sa Morgan och sneglade misstänkt på Takeshi.

”Så vem är den misstänkte då?” sa Klara. ”Är vi verkligen misstänkta eller inte?”

”Jag tror att den där detektiven somnade om på natten och missade några andra misstänkta.” sa Danne. ”Så, med din begränsade kompetens borde du ge upp detektivkarriären!”

”Vet du vad jag tror?” frågade Shigeyoshi. ”Du är den enda bland oss som ljugit. Jag tycker att det är dags att du erkänner ditt dåd!”

”Vad pratar du för skit?!”

”Jo, när den där flygvärdinnan gav den där damen sina värktabletter var ju ditt säte tomt!”

”Är det sant, fröken?” frågade Morgan.

”Ja, när herr Hinata gick runt på planet stoppade jag honom och då bad han mig att säga till herrn som rökte och som dog.”

”Var Danne på sin plats då?”

”Nej, jag minns inte att ha sett honom.”

”Har du problem?!” skrek Danne. ”Jag satt ju på min plats då!”

”Men det var väl du som lämnade över tabletterna till Natalie,” frågade inspektören och vände sig mot den andra flygvärdinnan i sällskapet.

”Ja, men då var herrn inte heller på sin plats.”

Danne kände hur svetten började tränga upp i nackhåren. Hans hjärta skrek av oskyldighet men ingen trodde på honom. Hans desperata tillvägagångssätt när han grep tag i flygvärdinnorna fick inspektör Morgans rynkor i pannan att bli större av misstänksamhet.

”Du, när du gav damen hennes värktabletter, skedde det så att du tyckte att damen inte satt på samma plats som när du frågade henne?” frågade Takeshi lågt i flygvärdinnans öra.

”Hur visste du det? Ja, det har skett, men jag trodde att jag hade fel, så jag struntade i det.”

Nu är alla pusselbitarna på plats, tänkte Takeshi. Alla misstankar kring biten av fotografin, omöjliga blodrester och de blöta fickorna är upplösta! Nu återstår bara problemet kring mordvapnet, var har hen slängt det utan att bli upptäckt? Tänk om… mördaren aldrig har tänkt få bort mordvapnet!

”Pst, Gustav! Är det sant att…”

”Ja… det är faktiskt sant. Du menar väl inte att det var med det föremålet som mördaren dödade Åke med?”

”Just precis…” Takeshi tittade med säkra ögon fästa på en viss person bland de misstänkta.

    ”Då tycker jag att du är mest misstänksam,” sa inspektören. ”Du har ljugit inför polisen och utfört våld mot civila personer.”

”Nej, Danne kan inte vara mördaren,” sa Takeshi. ”För han har aldrig varit på mordplatsen!”

”Va?!” utbrast inspektören och hans medhjälpare samtidigt.

”Tack, mannen. Du räddade mig.” sa Danne. ”Då betyder det att jag inte har något med mordet att göra.”

”Nej, du är inte skyldig, men du är inblandad utan att veta det. Du blev utnyttjad av någon av de andra fyra misstänkta med falsk redovisning i hens plan!”

”Kan det vara Klara?” frågade Bertil. ”Kan hon ha ljugit om att Åke fortfarande levde?”

”Nej, Klara är oskyldig. För när hon knackade på dörren så var det någon där inne med Åke som redan var död. Nämligen herr Kent!”

Herr Kent min förändrades från ett lugnt och behärskat till ett osäkert.

”Han var ute efter Åkes fotografier och rotade i Åkes fickor. Men sedan kom han på att hans händer luktade stark parfym och tvättade sina händer. Sedan fuktade han sin handduk med vatten och dolde lukten av parfym med vattnet. Beviset är att hela hans kropp stinker av parfym, men hans händer luktar nästan ingenting alls.”

”Men såna där saker går inte att använda som bevis! Och om du ska förhöra honom, borde du inte göra det på engelska?”

”Nej, för herr Kent kan tala svenska!”

”Jaså?”

”För värdecheckarna i hans bagage är till för att köpa Åkes fotografier!”

”Den här unge mannen har rätt.” sa herr Kent. ”Precis, jag var sänd av Ingvar Kamprad för att köpa till mig de där bilderna.”

”Så du erkänner att det var du som dödade Åke?!” sa Danne.

”Nej, herr Kent är inte mördaren. För när han gick in i klosetten så var Åke redan död! Eller hur?”

”Ja, det var han.” sa herr Kent. ”När jag såg att Åke var i klosetten tyckte jag att det var en möjlighet att förhandla med honom, men hur jag än knackade så svarade han inte. När jag öppnade dörren satt han död på toalettstolen, självklart, bilderna var borta.”

”Och vad har du för bevis för det?!” frågade Danne upprört.

”Jo, för de omöjliga blodresterna är en följd av att herr Kent letade efter bilderna i Åkes fickor. Vilket betyder att Åke egentligen dog i en annan position. Herr Kent bara satt Åke upprätt. Detta förklarar varför inga blodrester finns på Åkes rygg.”

”Men vem är då mördaren?”

”Lugna ner dig, inspektören, från och med nu så är herr Kent och Klara utanför klosetten oskyldiga. De enda misstänkta nu är herr Hinata och Natalie. En viktig detalj är att när flygvärdinnan skulle hämta värktabletter åt Natalie så var platsen bakom Åke tom, enligt herr Hinata. Och Danne satt hela tiden på sin plats. Men, någon hade satt på en röd yllemössa och ögonlappar på Danne medans han sov! Sedan täckte mördaren honom med en sovfilt”

”Hans utseende… är det så att…” började Klara.

”Precis, efter att mördaren dödade Åke återvände hen inte till sin ursprungliga plats, utan bredvid Danne och ändrade hans förklädnad så att han såg ut som Åke.”

”Du menar väl inte att det är…”

”Precis, mördaren är Natalie!”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 11

”Hur kan det vara möjligt?!” sa Danne.

”Jo, när Natalie dödade Åke i klosetten rusade hon till Dannes plats och klädde ut honom likt Åke med sin yllemössa i bagaget. Sedan bad hon flygvärdinnan om värktabletter, medans flygvärdinnan var borta för att hämta värktabletterna tog hon snabbt bort sovfilten, ögonlapparna och yllemössan på Danne och återvände till hennes ursprungliga plats bredvid Klara. När flygvärdinnan kom tillbaka till Natalie för att ge henne värktabletterna trodde hon att Åke fortfarande levde och så tyckte hon att Natalie inte satt på samma plats som när hon frågade om medicinen.”

”Ja, efter så många år som flygvärdinna så kan jag inte ha trott fel,” sa flygvärdinnan och nickade instämmande.

”Innan flygvärdinnan kom låtsades Natalie att verka spyfärdig för att väcka Klara på fönstersätet bredvid sig. Då såg Klara och flygvärdinnan att Åkes plats var tom och på så sätt skapade Natalie sitt falska alibi!”

”Men den tomma platsen som jag såg…” sa Shigeyoshi.

”Det sätet var tomt redan från början.”

”Men om någon satt på sätet bakom Danne så går det ju inte att utföra mordet!” sa inspektören.

”Det är enkelt, man behöver endast boka den platsen och inte avboka den så får man den platsen tom!” sa Takeshi. ”Som jag sa, Natalie har en röd yllemössa i sitt bagage, vilket bekräftar min bevisning och om hon vet att Åke har vanan att sova med ögonlappar så är det enkelt att utföra brottet! Och om vi undersöker den där yllemössan kan vi säkert upptäcka rester av Dannes hår!”

”Men Klara satt ju inte på fönstersätet på samma rad som Danne, varför upptäckte inte flygvärdinnan att det var något skumt?”

”Enkelt, hon behöver endast placera bagage på den platsen och täcka en sovfilt över den, vilket gör det lättare att ta tillbaka hennes yllemössa från Danne och lägga tillbaka bagaget på hennes plats. Och en annan detalj är att i klosetten efter att ha mördat Åke så klippte hon fotografierna i småbitar och spolade ner dem i toaletten. Anledningen är att hon ville att brottet skulle ha med bilderna att göra och på så sätt minska chansen att någon misstänker henne. Men det hon inte märkte var att en bit fastnade på hennes byxor, och när hon satt på platsen bredvid Danne så ramlade den ned på platsen.” Takeshi tog ut biten av fotografiet han fann. ”Så här utförde hon mordet, när Klara somnade så viskade hon till Åke att gå till toaletten och sa att hon ville prata med Åke. Sedan tog hon en flaska med sömnpiller till klosetten. När Åke öppnade tryckte hon in pillren i Åkes mun med en näsduk. Efter det dödade hon Åke med mordvapnet och spolade fotografierna i toaletten. Sedan så satt hon bredvid Dannes plats och gjorde de samma saker som jag beskrev innan.”

”Men om någon tryckte upp dörren medans hon mördade Åke?” frågade inspektören.

”Jag tror att Natalie inte ens låste dörren under mordet. Om någon gjorde så kunde hon bara hålla handen emot dörren så att andra inte kan öppna dörren. Sedan lämnade hon klosetten olåst och lät någon annan upptäcka liket.”

”Om du säger så, har du bevis?!” sa Klara.

”Om du vill ha mordvapen eller bevis så kan jag ge dig det. För mordvapnet finns fortfarande kvar på Natalie.”

”Kom igen… Natalie har faktiskt gått igenom två visiteringar utan att någon hittat något spetsigt.” sa Danne.

”Det är för att det här mordvapnet är något som endast kvinnor har! Detta objekt är något som kan passera metalldetektorer och visiteringar utan att bli misstänkt.”

”Natalie, du kan väl inte ha…” började Klara.

”Precis, med ståltråden som håller upp hennes bh dödade hon Åke! Ståltråden i bh:ar består av två trådar formade som kurvor, om man vassar till ändarna på en av ståltrådarna så är det möjligt att trycka in det i bakhuvudet. Natalie tryckte ner ståltråden med sin vikt och dödade Åke på det viset! Det är därför det finns skrapsår bredvid hålet på Åkes bakhuvud! Om hon lämnade mordvapnet där så skulle polisen kräva att undersöka alla kvinnor utan ståltrådar som höll upp deras bh.”

”Om du så menar det, då kan vi väl låta polisen visitera Natalie en gång till för att bevisa det!” sa Danne.

”Nej, Danne, om jag gör det en gång till så kommer jag att bli upptäckt.”

”Så du erkänner ditt brott?” frågade inspektören.

”Ja, men säg mig, mästerdetektiv, hur listade du ut var ståltråden låg?”

”När du skulle hämta Åkes bagage. Du tog tillbaka din ena hand och räckte med den andra för att inte skada dig själv. Såna där små rörelser är ofta de viktigaste detaljerna man missar under undersökningar, vilket som kan vara nyckeln till gåtans lås.”

”Inte undra på att du är en detektiv, du har ett knivskarpt sinne.”

”Och jag har också en fråga, vad är ditt motiv för mordet?”

”Det är så att…” några droppar rann ner från ögonen. ”Jag och min familj i Japan blev hotad…” Plötsligt föll hon ned på golvet och tryckte med händerna på bröstet. ”av… de svarta…”

”Hon är död.” sa Takeshi efter att ha känt hur pulsen i halsen plötsligt stannade.

”Vem kan ha dödat henne?” frågade alla andra.

”Jag skulle tro att det är, ´de svarta´ som hotade henne.”

”Och vilka är de?” frågade inspektören.

”Säkerligen någon olaglig organisation som härjar i Japans megastäder. Det är troligt att de på något sätt gav henne en drog som långsamt drar ner hennes livstid och slutar med hjärtinfarkt.”

”Det verkar som om vi har med internationella förbrytare att göra.”

”Just precis… vänta, sa du ´vi´?” Takeshis ansikte sken upp och mungiporna böjdes lite uppåt.

”Ja, tyvärr, jag är tvungen att säga att från och med nu, är du och din vän Gustav med i vårt team.”

 

 

 

 

 

 

Kapitel 12

”Vet du vad, Takeshi?” sa inspektör Morgan.

”Ja, vad är det, Morgan?”

”Så snabbt jag rapporterade din insats på flyget hos min chef så bestämde vi att du och din vän skulle tjänstgöra i vårt polisteam för tillfället, för att kunna spåra den där organisationen.”

”Men varför just oss?”

”För jag ser att du är en skarpsinnad person och din vän verkar vara en erfaren hacker på tal om hans dator. Kolla alla utrustningar han har, själva datorn och alla dessa utrustningar är ju det enda han har i sitt bagage. Han kommer att vara till stor nytta vid logistiska och statistiska arkiveringar av bevismaterial, samt en bra dagbok om vi behöver bläddra bakåt i våra minnen. Dessutom, ni är civila människor, vilket gör er mindre misstänkta om ni hittas nära deras boning än polisen.”

”Gällande den här utforskningen…” började Gustav. ”Har polisen några ledtrådar?”

”Ja, det har vi. Vi kontaktade det japanska polisdepartementet om Natalies plötsliga död på flyget. Enligt obduktionen dog hon av någon stark drog och rättsläkaren i Japan säger att han aldrig sett någon liknande drog i hela sitt liv. Dessutom säger polisen i Japan att de har funnit många fall angående en knarkhandlande organisation, men de har inga bevis och vet inte heller var ´de svartas´ huvudkvarter finns,” sa Bertil och la en bunt av dokument på bordet.

”Hm…” Takeshi lutade sig bakåt på sin fåtölj i sitt rum. Efter att ha stigit av flyget bestämde de att hålla ett möte hemma på Takeshis detektivbyrå. Gustav, Morgan och Bertil satt också på sina fåtöljer och studerade uttråkat på dokumenten om olika fall på det lilla bordet som var omringat av de fyra fåtöljerna.

”På tal om en sak, varför reste du hit?” frågade Gustav.

”Jag tog en semester. Efter fallet på tåget bestämde jag mig för att ta en paus i min poliskarriär. Av en slump valde jag att resa till Japan och det enda flyget jag skulle hinna var nattflyget i Köpenhamn.”

”Och så blev du inblandad i fallet på flyget också.”

”Precis, och så fort vi landade ringde jag min chef i Sverige och rapporterade om allt på flyget. Så min semester fick vänta och de bestämde att jag och Bertil plus ni två ska lösa mysteriet om var de där bovarna håller hus. Dessutom fick vi veta att Danne på planet blev skjuten av någon och hans fotografier på Ingvar Kamprad var försvunna.”

”Jaså?” Takeshi ryckte på ögonbrynen. ”Då tror jag att vi kan konkludera att droghandlarna på bilderna är ´de svarta´.”

Doften av en hjärnstimulerande dryck spred sig i den trånga lilla lägenheten som blivit ombyggd till Takeshis privata firma.

”Jag går och hämtar kaffet. Kanske vi upptäcker något vitalt med klarare sinnen.” Takeshi lämnade sällskapet för en kort stund. ”Varsågod, mina herrar. Mjölk eller socker?”

Förmiddagssolens ljus sken upp rummet genom fönstret framför Takeshis plats. De fyra hjärnorna försökte rulla igång hjulet till mysteriets lösning.

”Vänta, vad är detta?” Gustav plockade upp en ett papper bland dokumenten. ”Bankrån på sju banker i rad?!”

”Otroligt, eller hur?” sa Morgan. Jag och Bertil har redan kollat igenom alla brott de begått, men vi har inte hittat några ledtrådar.”

”Om det verkligen är personer från samma organisation som gjort detta, då kan vi…” Gustav plockade fram sin dator ur väskan. Det dova ljudet av datorns startande tystnade allt i hela rummet. Alla tittade spänt på Gustavs nästa steg.

”Takeshi, vad är namnen på de sju bankerna?”

”Få se… Iyo Bank, Tokyo Tomin Bank, San-in Godo Bank, Ogaki Kyoritsu, Hokkoku Bank, Shimizu Bank och Bank of Yokoyama”

”Om vi drar ett streck igenom de sju bankerna… då får vi formen på karlavagnen.”

”Och har det något med fallet att göra?” frågade Morgan.

”Vilket menar att rånet var planerat i den ordningen som Takeshi sa. Det måste finnas något syfte som de gjorde det – särskilt när karlavagnen är bakvänd.”

”Du kan ha rätt, Gustav. Jag hittar andra rapporter som också handlar om beväpnade rån på dessa sju banker, i samma ordning också.” sa Takeshi.

”Men varför just dessa banker?” frågade Bertil.

”Kanske de vill förvilla folk… eller…”

”Eller så kan de bara råna bankerna i den ordningen!” sa Morgan.

”Genialt, men varför just de bankerna?” frågade Gustav.

”Jag skulle tro att det är något som bankerna har gemensamt.” sa Takeshi.

”Vaddå? Pengar?” sa Morgan sarkastiskt.

”Nej, jag har varit på alla de bankerna, alla har kloaköppningar i närheten. Dessutom i svårupptäckta områden. Som mellan två höga byggnader eller någon typ av avloppsöppning.”

”Det är inte omöjligt, men… kommer man verkligen igenom öppningarna? Är de inte för trånga?” frågade Morgan.

”Nej, absolut inte. Till och med en tjock säck med sedlar kommer igenom de öppningarna. För fem år sen var jag avloppsrörsreparatör och har lagat många avloppssystem nära bankerna. Om man går igenom kloakerna kan man nå nästa bank inom 15 minuter. Om vi utgår från att det är samma grupp som rånar bankerna så måste de lämna sitt byte där nere. Och om de inte vill att någon annan ska ta deras byte, då måste deras medhjälpare vara där nere, vilket betyder att det finns en stor chans att hela ligan finns där nere i kloakerna!”

Plötsligt krossades fönsterrutan. Ett objekt susade rakt förbi och borrade sig in i bordet. En pappersbit satt på bakänden på pilen.

 

Om ni fortsätter er undersökning så dör ni! Om ni polisanmäler detta hot så ligger ni illa ute!

 

”Verkar som vi redan är upptäckta av ligans medlemmar.” sa Takeshi och lyfte blicken från dokumenten till fönstret. Två svartklädda män stod på balkongen mitt emot honom med ett armborst. Det var samma svartklädda personer han såg på tåget!

Morgan blev panikslagen och lyfte på luren till Takeshis fasta telefon på bordet. Innan han ens hann trycka ner en siffra så genomborrades telefonapparaten av en annan pil.

 

Sista varningen!

 

”Vad gör vi nu?” frågade Morgan.

”Lugn… jag anade att detta skulle hända,” sa Takeshi.

Ljudet av sirener och knarret av roterblad i gång fyllde luften med ett öronbedövande oljud. De svartklädda tittade på varandra uppgivet, de hade misslyckats.

”Jag informerade polisen kort efter att vi landade. Jag visste att de här grabbarna skulle förfölja oss.”

”Men hur?”

”På flygplatsen blev jag överfallen, säkerligen av de där svartklädda männen, så jag resonerade att de förföljde mig och bestämde mig för att anmäla det till polisen så snabbt jag kom till Japan.”

 

”Jag tackar för din assistans, herr Mouri,” sa den japanska kommissarien.

”Det var så lite.”

”Jag och polisen kommer att minnas din hjälp. Nästa gång, kanske du kommer med oss och utreder brotten.”

”Man tackar.”

”Farväl.”

”Hej då.”

 

”Så, Takeshi, då var det brottet över.” sa Gustav.

”Ja, jag har redan sagt till polisen var deras huvudkvarter ligger, så… vi kommer inte att se dem på ett bra tag.”

”Jaha, då var vårt jobb här avslutet.” sa Morgan. ”jag och min kollega kommer att lämna imorgon. Och om du någonsin kommer tillbaka till Sverige så är du ytterst välkommen till oss. Farväl.”

 

”Ring, ring, ring…”

”Hallå?” svarade Takeshi på telefonen. ”Okej, ja. Jag kommer.”

”Vem var det?” frågade Gustav.

”En klient. Jag ska undersöka ett fall. Intresserad?”

”Gärna!”

Återigen lämnade de två vännerna för att lösa fler knepiga fall. Vad de inte visste, var att detta var bara början på deras långa karriär.