Vilmers deckare

Deckare

Kap 1. Det var en solig augustidag, Anders satt på en bänk i stadens park och drack en kopp nybryggt kaffe som han nyss hade köpt i en närliggande kiosk. Han tittade på klockan och upptäckte att hans lunchrast snart var slut. "Äsh" sa han för sig själv, "Det är ingen som bryr sig om jag kommer tio minuter försent". Han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och njöt av soljuset. Plötsligt kände han att någon satte sig bredvid honom på bänken. Han öppnade ögonen och såg att det var en kvinna som satt sig bredvid honom, han tittade på klockan igen och bestämde sig för att gå. När han tittade på kvinnan igen märkte han att hon var blek, väldigt blek. "Hallå? Hur är det fatt?" frågade han, inget svar. "Hallå?" frågade han igen och viftade med handen framför hennes ögon, fortfarande inget svar. Han rörde henne lite försiktigt på axeln, då det fortfarande inte hände nått skakade han henne försiktigt. "Oj! Förlåt, jag måste ha tuppat av." svarade kvinnan äntligen. "Ursäkta dig inte, jag tyckte bara du såg så blek ut och sen när du inte svarade var jag orolig att ni hade svimmat eller rent utav dött." "Det är ingen fara med mig men tack ska ni ha." "Jag försöker bara göra det som är rätt.".
Några minuter senare ringde det hos polisen, "Ja, det här är konstapel Andersson polisen, hur kan jag stå till tjänst?" "Snälla ni, ni måste komma fort, en man har blivit mördad i parken!"

 Kap 2. Konstapel Andersson sprang igenom polisstationen, förbi förhörsrum och kontor, igenom matsalen, upp för de långa trapporna upp till vinden. Han slet upp vindsdörren och rusade in, "Johnsson! Johnsson! Johnsson var är du!?" skrek Andersson medan han letade runt bland all bråte, gamla lådor med polisbrickor, uniformer, konfiskerade vapen, måltavlor och så vidare. Mitt bland alla gamla lådor såg han ett gammalt foto på sin far som även han jobbat som polis men han fick sparken på grund av att han slagit en misstänkt under en arrest. "Johnsson vi har ett nytt mord åt dig! Johnsson jag vet att du är här någonstans!". Han slet bort några gamla lakan som hängde för fönstret, då såg han någon som gnydde och kröp ihop, "För fan Andersson, hur vågar du störa mig i min skönhetssömn?" mumlade Johnsson. "För att vi behöver dig, dessutom behöver du komma ut lite." svarade Andersson. "vilken dag är det?" "Vad var det jag sa? Det är den sjunde Augusti, du har varit här i snart tre veckor, upp med dig nu." sa Andersson samtidigt som han sparkade lätt på Johnsson. "Jaja, jag kommer." Johnsson reste sig och borstade av sig diverse smuts och dam. Han hade på sig en före detta vit skjorta med en grå slips, över det hade han en grå väst. På benen hade han ett par gråa byxor, han hade hur som helst inga skor eller stumpor. Över allting bar han en sliten grå rock. Hans hår var förstås lika ovårdat som resten av honom, men han hade lyckats hindra det ifrån att växa sig alldeles för långt. "Vad är det för nått nytt mord du har åt mig sa du?" Andersson såg på honom med avsmak, "Innan jag berättar det för dig ska du ta en ordentlig dusch, och köpa lite nya kläder."

De gick in till staden men Johnsson vägrade att köpa några nya kläder men Andersson lyckades övertala honom att åtminstone ta dem till en skräddare och sy ihop dem ordentligt. När de var färdiga med att fixa Johnssons kläder tog de en promenad medan Andersson berättade allt de visste om mordet. "Har ni fått några tekniker till mordplatsen än?" frågade Johnsson, "Nej men dem borde vara på väg snart, hurså?" svarade Andersson. "Se till att vi kommer dit först, jag vill undersöka platsen innan dem kommer dit och förstör allting."

Kap 3. När de kom fram till mordplatsen hade teknikerna redan kommit dit. "Konstapel Andersson!" ropade någon, "Det är jag, vet vi vad som har hänt här?" svarade Andersson, en av teknikerna kom springande. "Konstapel Andersson, jag trodde inte ni skulle ta er an det här fallet." "Varför skulle jag inte det?" sa Andersson frågande. "Ni vet alltså inte? Jag beklagar verkligen, men mannen som blivit mördad..." "Ja, vad är det med honom?" frågade Andersson oroligt. "Han är din far", svarade Johnsson till allas förvåning. "Sluta skämta nu Johnsson." "Jag är rädd att han talar sanning, det är din far som blivit mördad." sa teknikern. "Men, men vem skulle ha en anledning att mörda honom?" frågade Andersson. "Det är det vi är här för att ta reda på." svarade Johnsson, "Sätt dig där borta och samla tankarna medan jag kollar på bevisen." Andersson gjorde som han sa och gick och satte sig på en bänk en bit bort.
Johnsson böjde sig under den vit blåa polistejpen och gick fram till kroppen som låg lutad mot en bänk, han satte sig på huk och studerade den noga. Han upptäckte genast någonting konstigt, mannen hade en stor blodfläck på framsidan av kroppen men hans skjorta var helt orörd på ryggen. Detta betydde att attacken inte kunde kommit bakifrån. "Vad tror ni kan ha hänt?" frågade han en tekniker, "Vi tror att någon har skjutit honom från nått av taken på höghusen där borta." svarade teknikern, "Fel, han kan inte ha blivit skjuten bakifrån då han inte har nått sår på ryggen. Han kan heller inte ha snurrat runt av kulans kraft för i så fall skulle kulan helt klart gått igenom kroppen, vilket den inte har, så han har helt enkelt inte blivit skjuten. Hursomhelst har någonying helt klart trängt in i hans mage, om man tittar på vilken vinkel såret har kan man dra slutsatsen att vad som en trängt in i honom kommit framifrån och nerifrån. Jag skulle gissa på att mördaren har legat i buskajet där borta och använt antingen ett modifierat armborst eller nått sorts blåsrör." teknikern följde efter honom till buskaget han nämnt. Han la sig i buskajet och försökte positionera sig på samma sätt som han trodde att mördaren hade gjort. "Japp, det var helt klart såhär han gjorde. Han har verkligen täckt sina spår väl, man kan knappt se att någon har legat här. Med tanke på avståndet och att ett par grenar har gått rakt av skulle jag tro att han använde nått sorts litet armborst. Han sköt säkert av stora kroppspulsådern, det skulle förklara varför projektilen inte gått igenom kroppen, ryggraden måste ha stoppat den." Teknikern var helt paff. "Så, nu vet vi hur, nu återstår bara vem och varför. Fanns det några vittnen?" tekniker pekade på en kvinna som satt på en bänk bredvid en ambulans. "Tack så mycket, ni kan köra iväg kroppen till ert labb nu, informera mig när ni vet hur projektilen ser ut." han vände och gick mot kvinnan.

Kap 4. Kvinnan som teknikern pekat på satt med en filt över axlarna och skakade, hon är nog fortfarande i chock tänkte Johnsson. "Ursäkta mig, skulle jag kunna få ställa några frågor?" frågade Johnsson försiktigt, "J-j-ja visst" svarade kvinnan. "En av teknikerna sa att ni har sett vad som har hänt här, stämmer det?" "Ja det stämmer..." "Skulle ni kunna berätta vad ni sett?", kvinnan tittade på honom som om hon inte förstod ett ord av vad han sa, men sedan började hon berätta. "Det hände idag, runt lunch. Jag gick till parken för att njuta av det fina vädret, jag satte mig bredvid honom på bänken där borta, av ingen anledning alls egentligen. Sen kommer jag inte ihåg så mycket, jag måste ha tuppat av på grund av värmen. Jag vaknade av att han skakade lätt på mig, jag tackade honom för hjälpen men han sa att det inte behövdes, han gjorde bara det som var rätt. Sedan såg jag att han hade en blodfläck på skjortan som bara blev större och större, efter en stund föll han framåt. Död. Han verkade vara en så trevlig och hjälpsam man, jag förstår inte varför någon skulle vilja han nått ont." Hon började snyfta, "Snälla ni, se till att ta fast vem som än gjorde det här." "Självklart ska vi det, tack för er hjälp frun." sa Johnsson och gick. Han upptäckte att Andersson inte längre satt på bänken han sagt åt honom att sätta sig på, han antog att han inte ville vara nära sin döde far utan att få närma sig honom. Han har säkert åkt till polisstationen tänkte Johnsson. Han lånade en av polisbilarna som fanns vid platsen och begav sig mot stationen.

Han anlände till stationen och parkerade bilen utanför. När han gått in frågade han i receptionen om de sett Andersson komma in, det hade han. Johnsson letade upp honom och tog honom till ett förhörsrum, han slog på båda mikrofonerna som stod i mitten av bordet. "Andersson jag förstår att det här är jobbigt för dig men du måste hjälpa oss." sa Johnsson lugnt, "Självklart." svarade Andersson med en förvånansvärt lugn röst. "Bra, kan du tänka på någon som skulle vilja din far ont?" "inte direkt... Han har ju varit polis så kanske någon han har burat in." "smart, jag ber någon kolla igenom alla personer som din far satte dit." Johnsson gick ut ur rummet och bad en assistent göra just det. "Så, kan du tänka på någon speciell han fångade?" "Det skulle väll vara den där killen som var med i fallet han fick sparken för, dock vet jag inte vem det var." "Vad var det som hände?" Frågade Johnsson nyfiket. "Jag vet inte riktigt, jag tror att pappa började slå den där killen när de skulle arrestera honom." Johnsson funderade, "Jag säger till dig när jag vet vem den här killen är och vad han gjorde. Du borde nog ta ledigt några dagar." Johnsson stängde av mikrofonerna och lämnade rummet.

Kap 5. Johnsson gick genom stationen ner till källarvåningen. Han gick till obduktionssalen för att ta reda på hur projektilen såg ut. "Har ni fått ut projektilen än?" frågade han samma tekniker som han mött på brottsplatsen, "Ja, Jag har den här. Som ni sa hade den skurit av kroppspulsådern och stoppats av ryggraden." teknikern tog fram en bred pilspets och gav den till Johnsson. "Nog var vapnet modifierat alltid, jag har aldrig sett ett föremål skjuta en pilspets utan skaft." Han vände och vred på spetsen, efter ett tag upptäckte han ett ord som blivit inristat i spetsen. Son, stod det. "Mycket underligt... Hittade ni något annat i kroppen?" frågade Johnsson "Nej inget, tyvärr." "I så fall ska jag lämna er, tack ska ni ha." sa Johnsson och gick.

Han ringde till Anderssons mobil, efter några signaler svarade han. "Ja hallå det här är Andersson." "hej, vad bra att du svarade, projektilen som dödade din far var en pilspets. Och den hade ett ord inristat, son, du kanske ve..." "haha, där fick ja dig allt. Det här är min röstbrevlåda, lämna ett medelande efter pipet. *piiiip*" Johnsson tittade på sin mobil "för fan Andersson!" Han skickade ett sms och berättade om pilspetsen. Sedan gick han för att hitta sekreteraren som han bett om hjälp. Han tänkte att hon borde ha hittat informationen han bett om vid det här laget.

Kap 6. Han hittade sekreteraren och frågade om hon hade hittat nått. "Ja, här är en fil med information på killen från fallet som gjorde att Anderssons pappa fick sparken." svarade sekreteraren, "tack ska hon ha." sa Johnsson och tog emot mappen. Sedan gick han till Anderssons kontor då han inte hade nått eget eftersom han officiellt inte jobbade som polis. Han hade fått tillstånd av staten att lösa vilka fall han ville, hur han ville. Han satte sig ner i stolen och snurrade ett varv innan han la mappen på skrivbordet och öppnade den. Efter att han skummat i genom den lutade han sig tillbaka i stolen och försökte förstå vad han läst, killen Anderssons far hade slagit var Anderssons halvbror! Andersson hade aldrig nämnt att han hade en halvbror, Johnsson drog slutsatsen att Andersson inte visste om att han hade en bror. Men varför skulle Anderssons far ha slagit sin egen son? Eftersom han arresterades för mord kanske han hade mördat en familjemedlem. Han läste igenom filen igen, japp, mord på familjemedlem. Men för det skulle han fortfarande sitta inne, han måste ha rymt tänkte Johnsson. Han gick och frågade mannen i kontoret bredvid om hans teori stämde, mycket riktigt hade han rymt, igår, men han hade tydligen lämnat in sig själv igen för bara någon timme sedan. Under den tiden skulle han ha hunnit både hitta och mörda någon. Nu hade han en misstänkt, han kom närmare och närmare till att lösa fallet. Han ringde till Andersson men fick röstbrevlåda igen. Det här borde jag nog ändå berätta för honom öga mot öga, tänkte han och lämnade stationen.

Kap 7. Johnsson åkte till fängelset för att träffa och förhöra Anderssons bror, han gick fram till en av vakterna som stod utanför den höga grinden som var den enda vägen in och ut ur fängelset. "Ursäkta mig, skulle ni kunna släppa in mig?" Frågade han samtidigt som han tog ut sitt id från in fickan på hans rock. "Ah, den ökände Johnsson. Är du säker på att du vill gå in här? Nästan alla fångar här vill ha död på dig." Svarade vakten medan han låste upp grinden. "Jo, ja kan förstå det.", sa Johnsson och gick in på fängelsegården.

Han gick fram till en annan vakt och visade han mappen med information om Anderssons halvbror, "vet ni vem den här mannen är?" frågade han, "innan jag svara på det skulle jag vilja veta vem du är och vad du gör här." svarade vakten barskt. Johnsson visade han sitt id, "Jag är här för att förhöra den här mannen, han är misstänkt för ännu ett mord.", "Jag förstår, i så fall ska jag ta honom till förhörsrummet. Efter alla gånger ni varit här vet ni säkert vart det ligger." Johnsson började gå mot en av de mindre byggnaderna på gården. "Ni har så rätt." sa han medan han gick.

Efter några minuter kom vakten in i förhörsrummet där Johnsson satt och väntade, efter honom kom en ynklig man i orange fängelsedräkt. Vakten lämnade rummet och låste dörren efter sig. "Skulle det här vara mannen som mördat två av sina familjemedlemmar? Han ser inte ut att kunna skada en fluga." mumlade Johnsson. "Varsågod och sitt." sa han och gestikulerade mot stolen på andra sidan bordet. Mannen satte sig ner och Johnsson slog på de två mikrofonerna som satt på mitten av bordet. "Så, herr..." började Johnsson, men han kom på att han inte visste vad mannen hette. Han visste att han hette Andersson i efternamn eftersom han och Andersson hade samma far, men han ville inte kalla honom för Andersson. "Ni kan kalla mig Robin." sa mannen försiktigt. "Så, Robin." fortsatte han, "Ni sitter här för att ha mördat en familjemedlem, stämmer det?" Robin tittade på honom, "Ja, det har jag." svarade han. Johnsson upptäckte genast att nått inte stämde, han såg nått i Robins ögon. "Du ljuger..." sa han för att se hur Robin reagerade. "V-v-va? Nej! Det var jag! Jag lovar!" sa han högt. Nu var Johnsson nästan säker på att han ljög, "vem var det? vem var det egentligen?" frågade han samtidigt som han sträckte sig fram och stängde av mikrofonerna. Robin tittade på honom, "lovar du att inte berätta för någon?" frågade han tyst. "Det kan jag tyvärr inte lova men jag ska försöka." Robin såg besviken ut. "Okej, det var inte jag som gjorde det, det var min bror." Johnsson såg förvånat på honom, han kunde se att han inte ljög. "Det förklarar så mycket..." sa han tyst för sig själv. "Va? Vad sa du?" "förlåt men jag måste verkligen gå, jag kommer tillbaka så snart jag kan och fixar ut dig härifrån. Hej då och tack för hjälpen." sa han snabbt och sprang därifrån.

Kap 8. När Johnsson kommit till polisstationen sprang han in på polischefens kontor och berättade allt han fått reda på. "Herre gud, vi måste ta hit Andersson direkt." sa hon bestämt, "helt rätt, skicka ut alla lediga trupper att spana efter honom. Jag tar en bil och åker till hans hus." sa Johnsson och vände sig för att gå. "Vänta på mig." sa polischefen och drog ut en låda under skrivbordet, hon tog upp två pistoler och kastade den ena till Johnsson. De sprang ut till parkeringen och satte sig i en bil, de började åka mot Anderssons hus. Polischefen tog upp radion och meddelade alla lediga enheter att spana efter Andersson.

När de kom fram till Anderssons hus såg de att hans bil stod på uppfarten, Johnsson tog då upp radion och bad de två närmaste enheterna att ta sig till deras position som förstärkning.
De närmade sig huset och knackade på framdörren, ingen öppnade. Johnsson tog upp en dyrk ur sin innerficka och började dyrka upp låset. "Vart fick du den där ifrån?" frågade polischefen, "Ska vi verkligen ta det nu?" svarade Johnsson och fortsatte dyrka. När han fått upp låset öppnade han försiktigt dörren. De gick långsamt in i huset, och började leta.
När Polischefen gick runt ett hörn så grep någon tag i henne och höll henne i ett strypgrepp, det var Andersson. Johnsson drog genast sin pistol men då tog Andersson fram en pistol och riktade den mot polischefens huvud. "Trodde du verkligen att du skulle komma undan med det här Andersson?" sa Johnsson lugnt, "Trodde du att du skulle komma undan med två familjemord?" "Självklart inte, jag hade tänkt fly landet och aldrig återvände. Men det verkar du ha satt stopp för." svarade Andersson. "Men varför? Varför dödade du din egen far?" "För att annars skulle han fått veta. Det var det Robin rymde från fängelset för, för att berätta för pappa." Johnsson tittade undrande på honom. "Berätta vad?" "Han skulle berätta att det inte var han som dödade mamma, han skulle berätta att det var jag, att jag tvingat han låtsas att det var han i alla dessa år." svarade Andersson som började bli allt argare och argare. "Men varför dödade du din mamma?" "Varför? Varför!? För att hon aldrig älskade mig, hon tyckte mycket bättre om Robin! Jag var ju hennes barn!! Inte Robin!! " skrek Andersson. "Du är ju helt galen!" skrek Johnsson tillbaka. "Galen? Galen!? Jag ska visa dig galen." han drog tillbaka hanen på sin pistol och tryckte den mot polischefens huvud. "NU!" skrek Johnsson och polischefen sparkade Andersson på smalbenet, han släppte taget om henne och sen hördes en smäll.
Det var Johnsson som hade skjutit, han hade lyckats skjuta Andersson i armen precis innan han skulle skjuta polischefen. "Snyggt skjutet Johnsson." sa polischefen, "Jag gör vad jag kan." svarade Johnsson. De hörde sirenerna från de två polisbilarna de bett köra dit. Johnsson tog en av polisernas handbojor och satte dem på Andersson. "Kör honom till akuten, han har en skottskada i armen." sa Johnsson, "Jag ska leta upp vapnet han mördade sin far med, sedan kommer jag till polisstationen." han började leta runt och poliserna åkte. "Nu vet jag hur, vem och varför, med andra ord fallet avslutat."

Kap 9. Johnsson återvände till polisstationen med mordvapnet, precis som han hade trott var det ett modifierat armborst. Han gick och lämnade det till teknikerna för undersökning. Sedan gick han till polischefen och bad henne fixa en ny rättegång till Robin som visat sig vara oskyldig till båda morden. Sedan åkte han till sjukhuset för att fråga Andersson en sista sak som han inte lyckats räkna ut.

Han gick in i entrén och fram till disken. "Godkväll, jag skulle vilja träffa Andersson." sa Johnsson, "Ja visst, hur var förnamnet?" då kom han på att han faktiskt aldrig frågat om Anderssons förnamn. "När jag tänker på det vet jag faktiskt inte hans förnamn, han har en skottskada i armen om de hjälper." "ja det gör det, rum 420." Johnsson tackade och gick.
Efter en stund kom han fram till rummet, han knackade på dörren. "Kom in." hörde han Andersson säga, han gick in och såg Andersson ligga på en sjuksäng med bandage runt armen. "Jaså det är du." sa Andersson besviket, "Hej på dig med." sa Johnsson lite hånfullt. "Jag är här för att ställa en sista fråga. Hur lyckades du svara på en anmälan om ett mord du själv utfört?" Andersson log, "enkelt, röstbrevlåda."