Tårarna forsade ner för kinderna och fyllde hennes
ögon tillräckligt mycket för att hon inte skulle kunna se. Hennes mörkröda blod
fyllde kvickt det vita marmorgolvet. Smärtan var ett intensivt helvete, något
som bara inte går att beskriva. Hon gör ett försök att urskilja människan över
henne. Omöjligt. Hon viftar vilt med armar och ben, hostar och hyperventilerar.
Tankarna far iväg åt alla möjliga håll. Kim kan fortfarande inte tro att det är
på riktigt, att detta verkligen händer.
Snart orkar hon inte mer, hon blir tyngre och
tyngre. Ett lugn sprider sig varsamt genom hennes kropp som en stilla
sommarvåg. Det kanske inte gör så mycket ändå? Att dö? Det sticker djupt i
bröstet i takt med hennes dånande, dunkande men också lugna hjärtslag. Det vita
golvet är alldeles varmt under henne där hon ligger utsträckt som en stjärna
och stirrar upp i taket. Kim börjar snart kunna urskilja personen över henne.
”Vem är det? Känner jag henne? … Nej, jag bryr mig
inte. Det har ingen betydelse vid det här laget.” Det är som att världen tinar
bort. Hon dras längre och längre iväg från verkligheten.
”Snälla bli inte arg Zofie. Allt är okej.”
Irie Tae-Joon hoppar in i förarsätet och knäpper
fast sig. Han är en snygg 27-årig koreansk man. Lång, smal, kort blekt lockigt
hår, svarta stora glasögon och med ett karakteristiskt födelsemärke under
vänstra ögat såg han ut att vara plockad från en fashion show mitt i Seoul. Han
gjorde sig bekväm där han satt och startade motorn. Den brummade igång, han tog
ett djupt andetag och la händerna på ratten. Kungsgatan 15 hade dom sagt.
Grannarna i området hade tydligen hört skrik ifrån huset. Dock hade han inte en
blekaste tanke på att något allvarligt skulle kunna hänt. Det var förmodligen
bara ett missförstånd av något slag. Risken att något allvarligt faktiskt
inträffat var så väldigt liten.
Det tog cirka en 20 minuter tills Irie var framme
vid huset. Det var en nätt pastellgul villa med en, förvånande nog, otroligt
risig trädgård. Huset och tomten såg ett tillhöra två separata världar.
Kontrasten mellan de två drog nog en hel del blickar åt sig. Det glimmade till
i Iries ögon när han steg ut i den varma höstsolen. De färgglada löven föll
sakta ner till marken. Det var en vindstilla dag. Irie öppnade den gnisslande
grinden och tog en grusväg mot huset. Försiktigt knackade han på ytterdörren,
då ingen öppnade tryckte han lätt ner handtaget. Förvånande nog var det öppet.
Han tog ett steg in i hallen. Det var stilrent där inne, den vita och varmt
gråa inredningen passade in i huset väl. Alla lampor var nedsläckta, det
verkade knappast vara någon hemma så tyst som det var. Du hade säkerligen hört
en knappnål falla från närliggande rum.
När Irie stängde dörren bakom sig stannade han till.
Var det verkligen okej att inträda någons hem såhär? Sedan han blivit
färdigutbildad polis för cirka ett halvår sedan har han inte ännu behövt stiga
in i en annan persons hus förut. Irie tog raskt mod till sig. Han hade ju trots
allt fått larm om att något hänt här. Han skulle bara undersöka saken.
Hallen var som en lång korridor med två öppningar på
var sida vid mitten. Längst bort, vid änden av korridoren, låg en trappa som
ledde till andra våningen. Dörröppningen till vänster tog dig till ett
vardagsrum. Andra öppningen hade dock en gammal vit stängd dörr som förmodligen
ledde till husets kök.
Irie tippar fram till mitten av korridoren och kikar
försiktigt in i vardagsrummet. Inget tecken på liv var inom synhåll. Han rätar
på sig, sätter handen på höften och drar den andra genom håret. Han blundar och
tänker ”vafan är jag så nervös för” med en lätt suck. Han öppnar först
ena...sedan andra ögat som om något skulle vara annorlunda, med ännu en suck
biter han ihop och vänder sig bestämt om. ”Man up” brukade hans gamla vänner i
Korea säga. Irie var helt klart fegast av dom fem men kommentaren fick honom
att känna sig mer levande. Fånigt tyckte han men det var faktiskt så. Med
beslutsamhet och ett vagt leende på läpparna öppnar han köksdörren. All energi
rusar ut ur kroppen som om en blixt precis slagit ner. Han lutar sig mot
dörrkarmen och pustar ut. Kan inte slita blicken från vad han just såg. Där på
golvet ligger helt klart en död kropp.
Det var ett rektangulärt rum. Till höger fanns ett
typiskt vitt kök med stora fönster mot trädgården och Iries polisbil. Till
vänster låg en matsal, ett stort brunt bord med sex stolar och en stor
glaskrona hängande från taket strax ovanför matbordet.
Det var varmt och fuktigt när Irie tog ett kliv in i
det underligt dystra rummet. ”Varför är det så jäkla varmt här inne?” tänker
han tyst medans han närmar sig kroppen som låg alldeles bredvid köksbänken.
Blodet från liket hade runnit ut på marmor golvet och lagt sig som en pöl runt
henne. En tjej med kort brunt hår, kanske i 20-årsåldern, stora gröna ögon som
stirrade rakt upp i det vita taket.
Irie får en stor klump i halsen och känner ångesten
välla upp. Han ryser till och blundar en lång stund där han står bredvid
kvinnan. Han öppnar ögonen och tittar på henne ännu en gång, sakta drar han
handen genom håret igen och tittar bort. ”Det är nog bättre om jag går ut, så
inga bevis förstörts”, tänker han med en viss tvekan medan han vänder på
klacken och går ut ur huset.
Nu var det fullt med folk i huset på Kungsgatan 15.
Poliser, sjukvård och även kommissarie var på plats. Dock höll Irie ett avstånd
från all action. Liket hade burits bort från brottsplatsen för att tag sedan.
Tidningsreportrar stod som barn på julafton utanför staketet till trädgården
och försökte i all hast få till en kort intervju med någon av poliserna. Irie
hade sån lust att gå och skicka iväg dom men tydligen hade dom ingen rätt till
det eftersom de stod utanför det avspärrade området.
Där Irie stod vid ytterdörrsöppningen och iakttog
varenda rörelse reportrarna tog kom polischefen Erik Lund fram och bad honom
att fråga runt i närheten av mordet. De hade inte haft någon chans att prata
vidare med mannen som anmälde händelsen då det hela inte hade tagits på så
stort allvar.
Irie nickade tyst och traskade bort från villan. Så
fort han stängt grinden bakom sig rusade reportrarna fram som hundar och
ställde 1000 frågor i mun på varandra, precis som förväntat. Irie gav dom en
kall hård blick som varade endast ett par millisekunder, alla tystnade dom med
en gång till. Han svalde hårt och svängde om mot grannhuset. Eftersom villan
låg i en återvändsgränd fanns det endast ett grannhus och sedan husen mittemot
givetvis.
Irie knallade in mot huset. Det var ett avlångt lågt
mörkbrunt hus med små prydliga fönster. Det såg snarare ut som en sommarstuga
ute på Öland än ett hem här på andra sidan Sverige. Han knackade bestämt på
dörren ett par gånger men utan någon lycka. Han förde handen mot handtaget men
hejdade snabbt sig själv. I detta fallet hade han ingen rätt att gå in. Fastän
att chansen att det skulle vara öppet var ofattbar låg. Just som han ska ge upp
ser han att det fanns en dörrklocka. Han trycker på den och blir förvånad över
hur klart han hörde signalen där utifrån. Personen som bodde där inne kanske
hade dålig hörsel. Efter en inte så lång stund öppnar en äldre man dörren.
-Hej. Jag är Irie Tae-Joon från länspolisen och en
allvarlig händelse har inträffat i grannhuset där borta, säger Irie alldeles
för stelt och pekar bort mot den gula villan. ”Kan jag berätta mer?” täker Irie
en aning oroligt och känner hur självförtroendet börjar sippra iväg. Mannen
skrattar till men blir med ens allvarlig.
-Det var ju tråkigt att höra, säger han och släpper
inte blicken från Irie. Det var även jag som gjorde anmälan, han lutar sig lite
tillbaka och tittar bort mot villan igen.
-Ja, jag skulle behöva ställa lite frågor, Irie tar
upp ett litet knölat anteckningsblock och bläckpenna ur jackfickan och tittar
sedan tillbaka på mannen.
-Jamen kör på, svarar han och lutar sig mot väggen
med armarna i kors.
Irie ställer fråga på fråga och mannen, Alfred som
han hette, svarade medelmåttiga snabba svar. Det lilla förhöret är hyfsat
snabbt över och han fick några sidor ifyllda i sitt skrynkliga block. Tydligen
hade en tjej gått in i huset kort innan Alfred rapporterade till polisen. Men
det var inte vilken tjej som helst. Alfred trodde det var tjejens flickvän. Det
hela gjorde allt mycket mer komplicerat. Varför skulle man vilja döda sin
flickvän? Om det var mord det handlade om det vill säga. Irie gick runt till
resten av de närliggande husen men ingen annan hade sett något.
Polischefen fick slutligen fått tag i personen som bodde
i villan. Tydligen var det inte personen som blivit mördad. Alltså var det tre
personer det handlade om? Irie var mycket förvirrad den kvällen när han skulle
gå och lägga sig. Det tog lång tid innan han slutligen kunde somna.
Jobbtelefonen ringde tidigt den morgonen. Det var
dags att åka till rättsmedicinen. Eftersom det var Irie som hittade liket var
det viktigt att han var med. 05:13 var Irie, polischefen och ett par andra
tydligen mycket viktiga personer på plats utanför obduktionen. Han kände sig en
aning generad att han inte hade en aning om vilka de andra var men han hade ju
trots allt bara haft plats på jobbet i ett halvår. En man i lång grå rock
kommer och hämtar in dom till det kvala rummet.
Den döda kvinnan låg på att kallt bord i mitten av
rummet med att hölje över sig. Mannen i kappan börjar med ens dra igång vad han
hittat och vad som kan tros hänt.
Kvinnan, som man nu med hjälp av dna test setts vara
Kim Larsson, hade fyra rejäla hål vid bröstkorgen. Dom tros komma från något
köksredskap som kniv eller möjligen sax. Kim hade avlidit från förblödning och
fysisk smärta.
Det var nu helt klart att det var mord det handlade
om vilket polischefen tyckte var skönt för nu hade de ett spår att följa. Irie
var bara glad att det var över. När de var ute ur byggnaden tycktes han kunna
pusta ut.
Efter det kontaktades inte Irie på flera dagar. De
hade väl ingen användning för honom nu när han berättat allt kan visste. Klockan
var 22:19 och Irie ryckte till när jobbtelefonen ringde. Han hade den nära till
hands och svarade med desamma. Det var kommissarie Niklas Bergman. En tjej vid
namn Linda Karlström hade anmält sig själv för mord på Kim Larsson. Irie
hostade till och satte nästan popcorn i halsen där han satt framför teven i
vardagsrummet och tittade på Game of Thrones. Han kallades dit på en gång och
en kvart senare satt han vid ett bord med Niklas och Linda. Det var alldeles
knäpptyst. Tystare än när han gick in i villan första gången. Lindas ansikte
kunde vart skulpterat i sten. Hennes blick sög ut all luft i rummet. Men helt
plötsligt, utan den minsta förvarning bryter hon ihop. Tårarna strömmar ner för
hennes bleka ansikte.
-J-jag älskade henne! Hon lovade m-mig! H-hon sa jag
var hennes a-allt! Linda stammar något förfärligt. Hon börjar på en mening men
halvvägs börjar hon på en annan. Hon gör inte ens ett försök att torka bort
tårarna som rinner ner både in i hennes mun och ner för halsen. Linda är
förtvivlad och rasande på samma gång. Det tar en lång stund innan Niklas får
henne att lugna ner sig. Den kalla blicken av hennes var borta för länge sen.
Förhöret blev långt men eftersom att hon erkänt och dna test från saxen hon
tagit med sig och blodet den den stämde var det redan klart vem som var
skyldig.
Efter att Linda undersökts visade det sig att hon
var mentalt sjuk så mentalsjukhus och extravård var vad som gällde. En
kärlekstriangel hade det vart mellan de tre tjejerna. Linda Karlström, Kim
Larsson och den tredje tjejen, hon som ägde villan, Zofie Palmgren. Zofie sökte
senare terapeut som hon gick till regelbundet.
Efter allt som hänt var Irie mycket trött. Det tog
ett par dagar innan Irie var tillbaka på jobbet. Han hoppades aldrig behöva ha
och göra med något sånt här igen. Det var alldeles för ansträngande. Men dom
säger ju att man som polis är med om max ett så allvarligt fall i sitt liv. ”Ja
det får man väll hoppas på” tänker Irie när han stiger ut ur bilen utanför
polishuset ut i höstsolen. Det var ännu en vindstilla dag. Det var ett tag
sedan nu. De färgglada löven faller sakta mot marken. Irie tar ett djupt
andetag. ”Hoppas inget alltför spännande händer idag” säger han för sig själv
och börjar gå mot byggnaden.
Miranda 8b
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar