Jespers deckare.

Musiken dunkade i hennes öron, allt bara snurrade. Allt folk omkring henne var vilda och helt galna. För en gångs skull var hon inte svinpackad och helt borta. Denna gång hade hon tagit det lugnt på förfesten hemma hos Mats. Alla andra hade fixat massor med sprit och weed. Hon kände på sig att något inte var riktigt rätt. Vad visste hon inte, men det var något. Därför hade hon tagit det extra lugnt idag. Hon hade ju sätt framemot festen hela veckan. Men nu blev allt skit, eller det mesta i alla fall. Hennes kompisar hade ju riktigt skoj. Emelie, hon med det blonda långa håret, jättegulligt blå ögon. Allt det där som stämde in på en perfekt snygg tjej. Var hade det tagit vägen? Hon som alltid var på bra humör och älskade att ha kul och roa sina vänner. Det var någonting överhuvudtaget som inte stämde.

Dom drog från Mats vid kvart i tio, tio. Då hade dom gått ner till nattklubben, Björket. Emelie och hennes vänner brukade vara där varje helg. Emelies pappa brydde sig verkligen om henne, han ville inte alls att det skulle hända henne något. Det hade hänt en gång innan att hon hade druckit så mycket att hon hade blivit så packad så hon hade fått åka in på sjukhuset. Efter det så hade han bevakat henne totalt. Det var egentligen ganska synd om henne, ingen annan förälder hade sån koll på sina barn som han hade. Emelies pappa ville egentligen varje gång både köra och hämta henne från Björket. Men hon tyckte det var så otroligt pinsamt så hon fick stå säkert i tio minuter en kvart och bara stå och tjata på han. Till slut gav han upp, han orkade inte stå och tjafsa. Väl nere på Björket så hade det varit lite bättre stämning. Hennes ena kompis Johanna hade märkt att allt inte var på topp som det alltid brukade vara, så hon hade pratat med henne om det. Emelie kände sig bättre och försökte göra det bästa av situationen. Man kunde nu se den stora skylten där det stod Björksäter. Dom betalade i kassan och gick över till andra för att först visa leg och sen få stämpel.

Vägen in till Björket var grusig och där var träd på båda sidorna. Den va egentligen ganska läskig, om man tänkte efter. Helt mörkt och kusligt, men i för sig kan det ju bero på att det inte var sommar längre. Det va ju faktisk oktober månad. Innan för dörrarna hängde dom av sina jackor. Där var redan ganska mycket folk trots att dom öppnat för 45 minuter sen. Plötsligt fick hon en konstig känsla i magen.Hon kom att tänka på sitt ex, Jesper. Han som hade misshandlat henne så fruktansvärt mycket. Det var det, hon tycket väl att det var något. Jesper, hon hade sett han. Någonstans, men inte kunnat föreställa sig var och att det va han. Det va ju trots allt 5 år sen hon såg han sist. Och man ändras ju ganska mycket under tonåren. Jesper, en lång kille. Brunt snaggat hår, blåa ögon. Det var ungefär så hon hade kommit ihåg han.

Där! Där va han, nästan rakt framför hennes ögon. Det var nästan samma Jesper som hon kommer ihåg. Det var bara att nu hade han fått längre hår, och skägg. Hon kunde knappt andas, fy fan vad hon var rädd för att han skulle känna igen henne och kanske slå henne. Hon vände genast håll och gick så fort hon kunde, hon letade efter någon hon kände. Men det verkade som om alla som hon hade gått dit med vara hade försvunnit. Hon gick in mot dansgolvet. Stod och kollade efter någon hon kände igen, men där verkade inte vara någon alls. Var hade alla tagit vägen? Hade alla bara lämnat henne plötsligt? Hon stod stilla, plötsligt kände hon en kall han på sin ena axel. Hon vände sig snabbt om, det va Jesper.

- Hejsan Emelie, vad kul att se dig! Sa Jesper snällt

- Gå härifrån, jag vill verkligen inte ha något med dig att göra, gå! Sa Emelie helt upprört

- Men jag älskar ju dig, jag har saknat dig så! Har inte du saknat mig?

- Nej! Det har jag verkligen inte, jag har varit glad att få slippa dig. Så mycket du har gjort mig illa och förstört mitt liv. Kan du inte bara gå?

- Emelie…

- Bara gå, jag vill inte ha nått med dig att göra, fattar du inte?

- Men snälla, ge mig bara en chans.

- Gå härifrån innan jag kallar på vakterna!

- Skyll dig själv jävla slyna. Du kommer få att lida för det här. Du kunde bara ha gett mig en ny chans och lyssnat på mig. Men du valde själv.

Emelie gick därifrån. Hon gick och satte sig hos några av sina kompisar, äntligen hittade hon någon av dom. Hon berättade inget för dom, hon ville inte att dom skulle bli oroliga. På vägen hem var hon riktigt rädd, han kunde ju vara var som helst häromkring. Bakom någon vrå eller vad som helst. Bara hoppa fram och hugga henne. Hon letade efter sin mobil telefon i väskan. Hon ville prata med sin mamma om det. Hon var den ända hon kunde lita på. Hon fick inte tag på sin mamma. Emelie visste att hon skulle ut ikväll tillsammans med hennes nya kille Bert. Hon kom till stationen, där var folk. Hon kände sig tryggare nu, man hoppar ju inte på någon när där finns folk, tänkte Emelie. Resan hem till henne gick bra, men när hon kom upp till sin lägenhet märket hon att dörren stod lite halvöppen. Nu blev hon lika rädd igen som hon hade blivit när hon träffade Jesper. Hon tänkte att nu har kanske han varit här och planerat att mörda henne eller vad som helst. Hon öppnade dörren och gick in, vände sig om och låste. Tände i taket och hängde av sin kappa. Hon tycket hon hörde ett konstigt ljud inifrån sovrummet. Hon försökte leta reda på sin hemtelefon och telefonkatalogen för att ringa till sin mamma. Emelie trodde att det var Jesper som hade tagit sig in i hennes lägenhet för att ge igen nu när hon inte hade lyssnat på henne inne på björket.

Plötsligt kom Jesper fram bakom henne. Hon hade inte sett han. Det enda hon kände var slagen med en kofot i huvudet. Det dunkade i huvet, men efter en stund kände hon inget. Allting var tyst nu, det ända man kunde se var dom brutala slagen mot hennes huvud och kropp.

 Poliskommissarien Leif lade på luren.

- Vad ska det bli av världen? Nu har det kommit in ännu ett rånmord.

Det hade kommit in himlans många mord på senaste tiden. Det var ganska många som hade blivit lösta. Men vissa inte. Så han blev ju inte så glad när han fick höra att det hade skett ett till. Han gick in i fikarummet, in till dom andra.

- Det var en medelåring som hade ringt in och berättat om det, det hade ringt till henne och väl när hon kom fram till telefonen och lyft upp luren så hade där inte varit någon i luren. Det hade bara varit tyst. När frun hade kollat på sin nummerpresentatör så såg hon att det var hennes dotter. Hon blev såklart orolig och åkte dit där morgonen därpå. När hon kom in i lägenheten hade hon sätt sin dotter död lilla på marken.

- Det låter som om vi borde snacka med denna unga dam. Vad heter hon? Och var bor hon? Vi kan ju åka hem till henne och fråga ut henne.

- Ehm, hon hette Gunnel Jönsson och bodde på Fullkornsvägen 5.

- Okey, då drar vi dit.

Kommissarien och hans medarbetare Felicia hade åkt dit. Dom knackade på dörren och efter ett tag kom Gunnel fram och öppnade.

- Hej, vi kommer från polisen. Vi beklagar verkligen sorgen, men om det går bra. Så skulle vi gärna vilja ställa några frågor. Om det är okey med dig?

- Ja, ja. Kom in då, sa Gunnel med en darrande röst

- Tack. Sa Leif och Felicia

Dom gick in i hennes lilla hus, det var ganska gulligt. Små söta rum. Dom kom fram till hennes vardagsrum där det satt en kaffekopp på bordet.

- Vill ni ha en kopp kaffe? Frågade Gunnel

- Ja tack, det skulle ha varit gott. Sa Felicia

Leif sa bara nej tack och frågade istället Gunnel om de fick lov att spela in deras samtal. Gunnel hade sagt det gick väl bra.

- Hade du god kontakt med din dotter? Frågade Leif

- Jodå, vi hade jättebra kontakt. Vi hördes av nästan varje dag, i och med att jag visste om allt det med hennes förra ex och så. Hon hade inte så många vänner. Så hon föredrog att prata med mig. Tror jag i alla fall.

- Okey, hade Emelie några ovänner? Eller någon som skulle vilja henne något illa?

- Hum.. Hon. Hade ju sitt ex… Han misshandlade henne och…

- Okey, kan du berätta om honom?

- Han var tillsammans med Emelie ju, dom träffades för ungefär fem år sedan. Hon verkade så lycklig tillsammans med han. Jag själv tyckte att han verkade vara som en gentleman. Men efter ett tag såg jag att Emelie hade blåmärke över hela kroppen. Jag hade frågat henne vad som hade hänt, först så svarade hon inte. Men till slut så klarade hon inte av det. Hon ville gå och anmäla han direkt. Vi gick tillsammans till polisstationen och anmälde han. Det blev rättegång och allt sånt. Han skulle få sitta i fängelse i fem år. Så han borde egentligen vara ute nu.

- Okey, du vet ingen annan som skulle ha velat henne ha nått illa?

- Nej, hon hade inte så många vänner. Jag kände i alla fall inte till någon av hennes ovänner. Men jag tror inte det, hon har alltid varit så snäll och så.

- Okey, men tack så mycket för hjälpen Gunnel. Det har verkligen varit till hjälp.

- Är det okey om vi hör av oss till dig om vi vill ställa någon mer fråga eller så? Frågade Felicia

- Jo, det är okey.

Felicia och Leif gick ut ur Gunnels hus och mot polisbilen. När dom kom fram till polishuset gick dom in på deras kontor och satte sig. Dom skulle kolla upp om Jesper fanns med i polisregistret.

- Vad hette nu Jesper i efternamn? Jag måste ha det för att kunna söka på han, annars kommer det fram en massa med förnamnet Jesper och då är det omöjligt att hitta den rätta. Sa Leif

- Jag har ingen aning, det glömde vi att fråga. Vi får väl ringa till Gunnel och fråga?

Dom ringde upp Gunnel och hon svarade efter bara några signaler. Det var Felicia som ringde, hon fick reda på att han hette Jesper Johansson. Leif sökte på Jesper Johansson,  23 år gammal. Efter bara några minuter hade datan hittat den rätta. Leif skrev ut en bild på Jesper. Varken Leif eller Felicia hade någon aning om var de skulle kunna hitta han. Det gick någon timme ringde Anton. Han hade varit i lägenheten där Emelie hade blivit mördad. Hon berättade att dom hade hittat en kofot. Vilket dom trodde var mordvapnet. Där hade dom hittat blodfläckar och fingeravtryck. Anton hade frågat om dom visste vem “Jesper Johansson” var. Leif hade berättat att det var han som dom hade misstänkt för mordet. Där hade dom han, han som mördade Emelie.