Hannas deckare

Deckare

Kapitel 1

Det kommer några snöflingor virvlande mot vindrutan, ju längre bort från Stockholm jag kommer desto mer snö kan jag skymta. Nu känns det verkligen som att jag är på väg mot de mörka smålandsskogarna där jag en gång växte upp. Den lilla orten Alsterbro är ett ställe jag helst inte väljer att åka till, men det är ju som sagt jul och här har jag mitt ursprung och rötter så då kan jag göra ett undantag. Faktumet att jag inte sett min familj på ett antal år, fyra för att vara exakt stärker anledningen till att jag valde att äntligen åka hit igen då jag varit upptagen med att utbilda mig och lösa ett antal fall. Det började bli lite kyligt i bilen så jag vred upp värmen till max, jag hatar att frysa. Man vet att man är på rätt väg till Alsterbro när det dyker upp en bil i timman, ibland inte ens en. Skogen omfamnade vägen och jag började bli orolig över att något stackars djur skulle försöka ta sig över vägen. Mörkret faller ju snart och jag tycker inte om att köra när det är bäckskumt, allra helst inte själv. Jag kollade på klockan, snart halv fem och det såg redan ut som det kunde vara natt.

Plötsligt blir jag omkörd av ambulansen, det tar inte en lång stund förrän den är förbi kröken och kan inte skymtas mer. Dess sireners ljud stannar kvar i mitt huvud och jag funderar en kort stund om vad som kan ha hänt som har orsakat att ambulansen satt på sina blåljus, de verkade uppenbarligen ha brottom. Jag kör vidare i mitt lugna tempo och tänker inte mer på det, men när jag passerat kröken ser jag att ambulansens blåljus verkar stå stilla lite längre fram. Mitt hjärta börjar bulta, kommer jag bli vittne till en nyligen inträffad trafikolycka? När jag kommer längre fram ser jag ett antal bilar som står stilla på vägen och jag saktar in. Jag ser då även polisens blinkande blåljus och de är som vanligt på plats först, jag förstår då att det hänt något allvarligt. Jag stannar bilen och stänger av motorn och väntar på vad som ska ske.

Kapitel 2

Det har nu gått ungefär en kvart sedan jag stannade bilen, jag väljer att själv gå fram till polisen och se vad som står p. Jag öppnar handsfacket hastigt och tar ut min polisbricka för säkerhetsskull och stoppar ner den i min jackficka. Jag närmar mig sakta den ena poliskvinnan som står och diskuterar med sin arbetskollega.

’’Ursäkta, får jag fråga vad som står på här?’’

Kvinnan vänder sig om mot mig och svarar:

’’Vi får tyvärr inte ge ut sådan information till allmänheten’’ sa hon bestämt och gav mig ett ansträngt leende

’’Okej jag förstår, men jag är kriminalutredare Louise Forss från Stockholm och jag är på väg till Alsterbro’’ sa jag och visade upp min polisbricka. Kvinnan tog ifrån mig brickan hastigt och lös med sin ficklampa på för att kunna läsa, hon stirrade en lång stund innan hon gav mig ytterligare ett ansträngt leende och min bricka tillbaks.

’’Nåväl, vad för dig hit?’’

’’Jag är på väg hem för att fira jul med mina släktingar som jag har här, då Alsterbro är min hemort’’

’’Forss... Nu när jag tänker efter låter det efternamnet en aning bekant. Är du Johan Forss dotter?’’

’’Ja det stämmer bra, hur känner du min pappa?’’

’’Min pappa jobbar tillsammans med Johan på brandstationen i Nybro, så jag har träffat honom ett antal gånger, ni är väldigt lika’’

’’Jaså, där ser man. Men nu kanske du förstår min undran om vad som står på här?’’

’’Ja det gör jag såklart’’ sa hon och gav mig nu ett mer tillmötesgående leende som fick mig att le tillbaka. Poliskvinnan berättar att det har skett ett mord, ett lik har blivit dumpat vid en avtagsväg där en jägare upptäckte liket på väg hem från sitt skogspass och larmade polisen.

’’Har ni fastställt dödsorsaken ännu?’’ frågar jag

’’Liket har ett knivhugg i det vänstra benet, men det är naturligtvis inte dödsorsaken, vad av vi såg tror vi att mördaren har använt sina händer för att strypa kvinnan då det inte finns några andra märken som tyder på att den använt sig av ett föremål av något slag’’

’’Skulle det göra något om jag tog en titt på liket? Bara för att kolla lite extra vad som kan ha orsakat dödsfallet, det är ju som sagt mörkt och det gör att synen försämras en aning’’

’’Ja det skulle väl kunna gå för sig, följ med här’’

Kapitel 3

Jag följer med poliskvinnan fram till den plats där den dödes kropp ligger, hon ger mig en ficklampa så jag ska kunna se lite bättre och lämnar mig sedan ifred. Jag lyser med det lilla ljus ficklampan bildar mot likets ben, som poliskvinnan hade berättat ser jag ett djupt sår längst nere på det vänstra benet förmodligen har personen blivit stucken av något vasst och det blod som har droppat ner i snön lyser i en stark ljusröd färg. Lite här och var kan jag också se blåmärken som har börjat bildas. Jag låter ljuset följa upp mot ansiktet och jag ser att det är en kvinna i medelåldern, hon har svart färgat hår med lite gråa hårstrån i hårrötterna och lite rynkor i mitten av pannan. Ju mer jag tycks studera kvinnan desto mer verkar hon vara bekant, som en person i mitt förflutna, någon som jag träffat för väldigt länge sen som jag glömt bort genom åren.  

Jag går fram till kvinnans huvud och böjer mig ner för att studera hennes hals lite mer noggrant, tunna röda streck syns på vardera sidan av hennes hals, men de är knappt synliga längre. Just nu verkar det som poliskvinnan och hennes kollegor kan haft rätt, men jag är fortfarande inte helt säker, jag behöver helt enkelt mer information. Hastigt ställer jag mig upp och går tillbaka mot polisbilen som står parkerad en bit bort. Jag andas ut och in och ser det vita genomskinliga täcke som min luft har bildat, det är väldigt kallt den här tiden på kvällen, för kallt för min smak. När jag kommer fram till polisbilen står kvinnan som jag pratade med förut och förhör en man i medelåldern och hon säger något, men jag hör inte riktigt vad men det får mannen att rynka pannan undrande. Jag tar upp mina händer ur fickorna, lite smått röda till färgen och kalla som is, det är nästan så att jag inte kan böja dem. Jag stoppar hastigt ner de i fickorna igen för att försöka återfå den värme jag förlorat genom att ta upp dem. Mitt nästa mål är att försöka leta reda på några tjocka yllevantar, om jag har tur kan jag förhoppningsvis hitta de någonstans nedstoppade i min väska i bilen.

Efter ett par minuters letande hittar jag ett par tjocka gråa yllevantar längst ner i min ytterst stora portfölj som har ett lås längst upp. Här i förvarar jag mina anteckningar om de fall jag har löst. Jag tar genast på mig dem och mina händer omfamnas av det mjuka och behagliga tyget i vantarna.

Med det gjort vandrar mina tankar vidare till mordet och den döda kvinnan som jag undersökt för bara några minuter sedan, som jag på ett oförklarligt sätt kände igen. Det här är ett fall jag inte bara kan släppa sådär, jag måste få vara med och lösa det annars kommer jag inte kunna tänka på annat nu i juletider.

Efter en halvtimmes diskussion med poliskvinnan angående om jag ska få delta i detta fall eller inte så ger hon in. Då jag är född och uppvuxen här vet hon mycket väl att jag kan denna ortens olika platser och gömställen till så väl som vad folkets adresser är och att jag endast skulle vara till polisens fördel när det kommer till att försöka lösa fallet. Det enda hon kunde säga för nu var att hon skulle prata med sin chef om han tycker som henne, att det skulle vara en bra idé att låta mig undersöka lite närmare. Hon berättar också om mannen hon förhörde förut och det visar sig att han var en nära vän till den döda kvinnan, riktigt hur ”nära” de var är fortfarande oklart då han inte kände för att ge ut mer detaljer för tillfället, vilket är föreståligt.

Kapitel 4

Jag berättar därefter för poliskvinnan att det är dags för mig att ta mig hem till min familj då det är sent och att jag ändå inte kan göra någon mer nytta ikväll. Vi byter nummer med varandra och jag säger att hon ska ringa så fort de hittar någon ledtråd som kan leda till mördaren. Vi säger hejdå, och jag kör vidare mot det blåa hus som ligger längst ner på Klockaregatan 4 där jag en gång bott. Det är väldigt lugnt såhär dags på kvällen, jag möts inte av en enda bil och jag finner det skönt då gatan är nästintill omöjlig för två bilar att mötas på. Jag kör ända fram till mina föräldrars krämblå färgade hus och stänger av motorn, vilken ytterst löjlig färg på ett sådant ståtligt stort hus. Jag har alltid hatat den färgen och min avsky har inte försvunnit. Minnen börjar sakta slingra sig tillbaka och jag minns den gången då jag olyckligt misslyckades med att måla om huset, självklart utan mina föräldrars tillåtelse. Jag hade köpt alltför några burkar med färg och jag var den enda personen ute. Jag hade tagit fram en perfekt lång stege som räckte sig ända upp till husets svarta tak, jag klättrade upp och kände den varma sommarvinden i mitt ansikte. Sedan hände det som absolut inte får hända. Jag tappade burken med den vinröda färgen i och den föll till marken med en duns, gräset färgades alldeles blodröd och det såg riktigt hemskt ut, som om en massaker utförts just där. Burkens fall fick mig att tappa balansen en kort stund och det kändes som om jag svävade en bra stund innan jag föll till marken.

Det tog några minuter innan jag uppfattade smärtan, men när den väl kom var den olidlig. Hela min kropp gjorde ont, men smärtan kändes mest i benet och för en lång stund medans jag låg där i det behagliga gräset var jag helt övertygad om att den var av. Som tur var landade jag i gräset och inte i de hårda marmorstenplattorna bredvid stegen, då hade det varit ute med mig. Istället landade jag såklart med min vackert vita krämfärgade klänning som jag nyligen fått i födelsedagspresent av min mor och farföräldrar i den mörkröda färgen och hela jag var täckt. När mina föräldrar sedan kom ut för att undersöka vad jag höll på med blev de förskräckta, det såg ut som jag var död, jag kunde inte röra en enda muskel i min kropp. När vi sedan kom till sjukhuset blev jag gipsad nästintill överallt, benet var som tur var bara vrickat. På sjukhuset fick jag ligga i ungefär två veckor och jag var måttligt uttråkad redan efter första veckan, men mina föräldrar och vänner kom och hälsade på ofta och höll mig sällskap vilket jag uppskattade. Mina ben i kroppen läkte sakta men säkert inom mig under tiden, men minnet av smärtan värker fortfarande inom mig efter alla dessa år.

Efter några minuter återvänder jag till verkligheten igen och tittar på klockan, det har redan gått fem minuter sedan jag kom hit. Jag kliver genast ut ur bilen och tar med mig mina väskor och promenerar lugnt till dörren. Det behövs endast två bestämda knackningar och dörren öppnas. Jag bemöts av mina föräldrar som omfamnar mig i ett varmt välkomnande och jag känner mig hemma. Resten av kvällen ägnar vi åt att kolla på ’’A christmas Carol’’ som var min favorit när jag var liten. Strax före klockan tolv börjar mina ögonlock att sakta stängas och det starka vita ljuset som lyser från tv:n gör ont i mina ögon, som att kolla rakt in i solen på en varm sommardag. Jag säger god natt till mina föräldrar och de svarar att jag ska sova gott. Jag vandrar uppför trappan sakta då jag är rädd för att ramla, det skulle inte vara till någon nytta om jag skadade mig nu så nära jul.

Rummet till höger om mina föräldrars är annorlunda mot hur det brukade se ut, de rosafärgade väggarna jag hade när jag var liten är nu istället kritvita och den enkla taklampan som en gång hängt i mitten av taket är nu ersatt av en vit kristallkrona. Sängen är också ny, en dubbelsäng med svarta och vita påslakan som är prydligt bäddad. Nu kan jag knappt hålla mina ögonlock uppe längre, jag lägger mig därför i sängen och bryr mig inte så mycket om att fixa mig innan, det är jag alltför trött för. När jag äntligen stänger mina ögon så svider det till lite, en tår vandrar ner för mina ögon innan jag slumrar till och drömmer mig bort.

Kapitel 5

Nästa dag väcks jag abrupt av min telefons ringsignal, yrvaket sätter jag mig upp i sängen och kollar på nattduksbordet bredvid, den vibrerar så att hela bordet skakar till. Snabbt tar jag telefonen i min hand och svarar.

’’Louise Forss här’’

’’Hej Louise, vi har fått information från obduktionen av liket och vi tänkte om du var intresserad av att komma hit och få reda på mer?’’

Rösten låter inte bekant och jag funderar över vem det kan vara…

’’Ja jätte gärna. Men om jag får fråga, vem är detta?’’

’’Oj så oförskämt av mig, jag är Jeanettes chef, Örjan. Hon gav mig ditt telefonnummer igår kväll och berättade om att du gärna ville vara med och hjälpa till om jag förstått allt rätt. Jag ville jag bara bekräfta att det är mer än okej’’

Jag gissar att Jeanette är namnet på poliskvinnan från igår.

’’Tack så mycket Örjan, jag kommer gärna ner till polisstationen om ungefär femton min om det är okej? Jag vaknade nyss, men jag ska skynda mig’’

’’Inget att tacka för, både du och jag vet att det endast är bra att ha mer hjälp än för lite. Ingen brådska, ta den tid du behöver. Du kan komma vid lunch om du vill’’

Jag kollar på klockan, 10.30.

’’Nej det är lugnt jag har ändå inget för mig idag, jag kommer snart, hejdå’’

’’Som du vill, hejdå’’

Samtalet avslutas och jag hoppar ur sängen och byter till nya rena kläder, tar av mig sminket från igår och sätter upp mitt blonda hår i en hög hårtofs. Jag springer därefter nerför trappan och tar mina bilnycklar från den spik som hänger till höger om ytterdörren. Mina föräldrar sitter i köket och löser korsord, jag ropar ett snabbt ”hejdå” och jag hinner precis höra deras svar innan jag stänger dörren om mig.

Jag kör mot polisstationen och precis som igår, ingen trafik. Jag fokuserar min blick på vägen, men mina ögon vill gärna stängas. Det var nog för att jag inte fick i mig något kaffe på morgonen, utan det är jag ungefär som en levande zombie som vandrar runt. Nåväl hoppas de har det att erbjuda på polisstationen i alla fall, annars kommer jag inte vara till mycket hjälp. På vägen dit passerar jag ’’Alsterbro skola’’ som jag en gång har gått på, byggnaden ser till stor del likadan ut som för 10 år sedan, det är ganska sorgligt. Samma matta gråa färg och svarta tak, samma lekplats med ensamma gungor och fotbollar utspridda lite här och var. Jag gissar på att min syslöjdslärare fortfarande arbetar på skolan, hon var hemsk. Jag gillade inte syslöjd i vanliga fall men med henne som lärare gjorde inte saken bättre. Hennes gestalt dyker upp i mitt huvud, ögon fulla med avsky och ett allt för stora par runda röda glasögon som inte passade alls till hennes ansiktsform, hår lika grått som molnen på en regning dag och en röst som kunde skära genom glas. Jag saknar verkligen inte henne, och jag lider med de ungdomar som kommer få dras med henne i många år framöver. Med tanke på att hon till och med hade min mamma som elev en gång i tiden gissar jag på att hon aldrig kommer gå i pension, trots att hon gått över åldersgränsen redan för länge sen. Jag är i alla fall glad att jag slipper henne.

Kapitel 6

 När jag kommer fram till polisstationen ser jag inte mycket folk, endast ett par tomma polisbilar och en man som går in genom dörrarna till byggnaden. Jag parkerar min röda Opel på de parkeringarna som är precis bredvid byggnaden och kliver ut. Jag känner i min jackficka efter min polisbricka, men hittar ingenting där. Mitt hjärta börjar bulta lite fortare, har jag glömt den hemma nu när jag verkligen behöver den? Jag stoppar ner handen i den andra fickan och mina fingrar snuddar vid en kantig plastig yta, jag tar upp föremålet. Till min lättnad är det min polisbricka och jag ser den svartvita bilden på mig själv i det högra hörnet. Jag har aldrig gillat att vara med på kort och jag tycker inte alls om när jag blir tvungen att visa min bricka för någon annan, men ibland är det nödvändigt, som idag. När jag kommer in på stationen går jag fram till receptionisten, hennes ögon är fastklistrade på datorn hon sitter vid, och hon ser aning trött ut.

’’Hej!’’ säger jag med ett försök till att låta artig och jag tvingar fram ett leende

Hon tittar snabbt upp och granskar mitt ansikte noga innan hon svarar

’’Hej, vad kan jag hjälpa dig med?’’

’’Mitt namn är Louise Forss, och jag söker Örjan’’

’’Louise Forss… ‘’ säger hon eftertänksamt. ’’Ja just ja, Örjan nämnde att någon Louise skulle komma hit. Kan jag få se din polisbricka, bara för säkerhetsskull?’’

”Javisst” svarar jag med en självsäker röst och tar långsamt upp min polisbricka och lägger den på disken

”Tack” svarar hon tyst och kollar noggrant på brickan. Först kollar hon ner på den lilla svartvita bilden och sedan upp på mig innan hon ger mig ett vänligt leende och brickan tillbaka. ’’Örjan befinner sig på sitt kontor för tillfället, du följer den smala korridoren och svänger sedan vänster. Då kommer du se en svart dörr, där finner du Örjan’’

’’Tack… säger jag och läser på hennes namnskylt, ’’… Kim’’

Jag följer den smala korridoren som Kim nämnde, det finns många olika svarta dörrar, men när jag svänger till vänster ser jag att den som finns där är mycket större. Det måste vara denna. Jag knackar på dörren ungefär 3 gånger innan en man med en mörk röst svarar

’’Kom in’’

När jag kommer in i rummet ser jag en lång gestalt med mörkt brunt hår. Han vänder sig om mot mig och ger mig ett leende. Han ser definitivt inte ut som jag förväntade mig, hans röst fick mig att föreställa mig en skallig kort man med ett allmänt uttråkat ansiktsuttryck, men där hade jag verkligen fel. Till och med hans ögon ler, de är vackert krämfärgat bruna.

’’Hej Louise, trevligt att äntligen träffas, jag är Örjan som du säkert förstår’’

’’Som jag sa så är obduktionen klar och vi har hittat både fingeravtryck och DNA och vi har kört dem mot brottsregistret, men vi har tyvärr inte fått någon träff på dem ännu”

”Okej. Men har ni fått in några övriga ledtrådar eller signalement på den misstänkte mördaren då?”

”Ja ett vittne har sett en blå Volvo köra från platsen där offret hittades och vi har även konstaterat att det är just en Volvo som har kört ifrån platsen där kvinnan hittades på hjulspåren, vi har även hittat en tappad nyckelknippa i närheten där den mördade kvinnan låg”

”Okej, och dödsorksaken är konstaterad med då förstår jag? ”

”Ja kvinnan dog av strypning och hon blev mördad på en annan plats än där hon hittades, troligen inomhus. Vi håller just nu på att analysera bilspåren och nyklarna och även DNA och fingeravtryck och hoppas att det ska ge oss goda ledtrådar i sökandet efter mördaren”

”Har ni fått fram uppgift om vem den mördade kvinnan är då?”

”Ja, en kvinna i hennes ålder har anmälts försvunnen av hennes barn och hennes signalement stämmer överens med den mördade kvinnan, hon hette Annika Persson”

Inte konstigt att jag kände igen kvinnan då från mitt förflutna... hon jobbade som städerska på Alsterbro skola under alla mina skolår där…

”Okej” sa jag och berättade för Örjan att kvinnan var bekant för mig och att jag hade fått en känsla direkt på brottsplatsen att jag kände igen henne.

”Som jag minns det var hon gift när jag gick i skolan”

”Ja, vi har pratat med hennes barn och hon var gift tidigare men blev änka för några år sen och hade tydligen träffat en ny man. Hon ärvde en stor summa pengar efter sin man då de ägde en jordbruksfastighet med mycket skogsmark”

’’Vet ni vem den nya mannen är?’’

’’Enligt hennes barn så heter han Torbjörn Nilsson och bor utanför Nybro. Hermanstorp för att vara exakt’’

’’Har ni fått tag på denna ”Torbjörn” då?

’’Nej vi var och sökte honom igår i hans hem, men vi såg ingen skymt av honom. Vi frågade även runt hos grannarna men de hade inte sett till honom senast för ett par dagar sedan. Men jag tänkte att vi kunde åka dit idag igen, om du har tid nu så kan vi åka med en gång?’’

’’Javisst, det kan vi göra’’

Örjan och jag lämnar byggnaden tillsammans, det har blivit lite kyligare sen jag var ute sist och jag huttrar till. Vi sätter oss i en polisbil och kör mot Hermanstorp där förhoppningsvis Torbjörn befinner sig.

Kapitel 7

Efter ungefär en halvtimme rullar vi in med polisbilen på Torbjörns gård, Örjan stänger av motorn och vi kliver ut ur bilen. Vi går fram till ytterdörren och jag knackar på. Dörren öppnas sakta och där står en medellång, medelålders man med ett hår så svart som natten och ögon blåa likt havet utomlands. När vi visar våra polisbrickor ger mannen ifrån sig ett undrande uttryck och jag känner genast igen honom. Det är mannen från brottsplatsen som poliskvinnan förhörde! Är det han som är Torbjörn? Men då var ju han och Annika så pass ”nära” som jag trodde.

’’Hej Torbjörn, vi är från polisen. Vi är här för att ställa ett par frågor angående Annika Persson och vi hoppas att du kan besvara dem’’ säger Örjan och ger ifrån sig ett leende

Torbjörns blick skiftar mellan mig och Örjan och en svettdroppe har bildats på hans övre panna.

’’Är det okej om vi kommer in?’’

’’Ja det ska väl gå för sig. Följ med här, vi kan sätta oss i köket’’

Vi går in i huset och passerar en lång hall innan vi kommer till ”köket”. Köket är ganska litet, det får endast plats ett par bänkar, kyl, frys och ett skafferi. Vi sätter oss ner vid ett glasbord med fyra stolar, ytan är glansig och speglar sig.

’’Okej. Vad vill ni veta?’’ säger Torbjörn nu med en mer självsäkrare röst

’’Vad hade du för relation till Annika Persson?’’

Torbjörn harklar sig och svarar sedan

’’Vi hade varit tillsammans i nästan två år. Vi bodde inte ihop, däremot träffades vi ofta’’

’’Hur träffades ni?’’

’’Jag var bekant med hennes avlidne man Jonte, så vi kände varandra sen innan och så blev jag en tröst i hennes sorg. Det ena ledde till det andra och vi började utveckla känslor för varandra’’

’’Obduktionen visade att Annika dog den 21 december någon gång under dagen. Vart befann du dig då?’’

’’På förmiddagen var jag hos läkaren för att kolla blodtrycket som jag gör en gång i veckan. Sedan på eftermiddagen var jag och klippte mig hos frisören i Nybro. Därefter åkte jag till ICA kvantum för att handla mat. Jag har kvitton på allt om ni vill se?’’

’’Okej Torbjörn. Ja det vill vi gärna’’

Torbjörn ställer sig upp och går iväg från köket. Han kommer tillbaka bara någon minut senare med sin plånbok, tar ut tre kvitton och lägger de på bordet. Örjan och jag granskar kvittona noga med vad Torbjörn beskrivit, och mycket riktigt så är kvittona från ICA kvantum, Nybro klippning och vårdcentralen. Torbjörn verkar ha goda alibin.

’’Tack Torbjörn’’ säger Örjan och ger tillbaka kvittona

’’När träffades ni senast?’’ frågar jag

’’Vi träffades på kvällen den 20/12 och hon sov över till dagen därpå, då hon inte kände för att åka hem själv i skummet. Men eftersom jag hade tid hos läkaren kl 09.00 så var hon tvungen att åka hem innan, och det var väl vid ungefär 08.15 tiden’’

’’Okej, då har vi svar på de frågorna vi ville ställa för tillfället. Vi skulle gärna vilja titta oss omkring både ute och inne. Vi har husrannsakningsorder med oss som lagen föreskriver om du vill se?’’

Säger Örjan och tar upp ett papper ur hans bruna portfölj och lägger det på bordet. Torbjörn tar pappret och stirrar länge på det innan han säger

’’Ja det är väl okej. Jag har inget att dölja, så varsågod’’

’’Tack Torbjörn, det uppskattar vi’’ säger jag och ler lite smått.

 

 

Kapitel 8

Vi reser oss upp från bordet och tittar runt i huset, vi noterar att huset har två möblerade sovrum vilket är lite märkligt då Torbjörn inte är gift eller bor med någon, vad vi vet. Allt i huset verkar vara i sin ordning, vi kan inte se några spår efter att något brott kan ha begåtts här. Vi går ut i hallen, klär på oss ytterkläderna då det är kyligt ute och går ut genom ytterdörren. När vi har kommit ut så noterar vi att det finns en lada, ett uthus och ett garage på tomten. Vi tittar in i ladan och det är helt tomt därinne, det verkar inte finnas några djur på den här gården. Sedan går vi vidare till garaget, och därinne står det en silvrig Opel, den ser blank och nytvättad ut. Jag ser att detta garage har plats för två bilar och inte bara en, mycket märkligt.

När vi går ut från garaget så skiner solen så härligt och dem vita snön gnistrar så vackert i solskenet, nu har vi bara uthuset kvar att kontrollera. Vi öppnar dörrarna och där till vår förvåning så står det en blå Volvo! Jag öppnar först framdörrarna och tittar in i bilen. Den ser fin och välvårdad ut och vi ser inga tecken på brott, bara bagageluckan kvar att undersöka nu. Jag öppnar bagageluckan sakta, en stor blodfläck, en mobil och några hårstrån ligger utspridda i det stora utrymmet. Det här verkar skumt, varför ligger det en mobil i bakluckan? Varför är det en stor blodfläck? Och det viktigaste, vem äger bilen? Örjan och jag diskuterar en lång stund och vi bestämmer oss för att prata med Torbjörn återigen. Det är verkligen inte något som stämmer här, Torbjörn hade bra alibin. Örjan tar upp sin telefon och ringer till polisstationen och ber de skicka ut två tekniker omgående.

Torbjörn sitter inne vid köksbordet och ser orolig ut när vi kommer in igen.  Han får ögonkontakt med mig och jag ställer den frågan både jag och Örjan väldigt gärna vill veta svaret på.

’’Vem äger den blåa Volvon?’’

Torbjörn stirrar ut i tomma intet samtidigt som han svarar med låg röst

’’Det är min tvillingbror Jörgens… ‘’

Örjan och jag finner inga ord. Det här var en oväntad vändning. Vi hade verkligen inte förväntat oss det svaret’’

Jag bryter tystnaden genom att svara

’’Så du bor alltså med din bror, Jörgen?’’

Torbjörn tittar inte på någon av oss längre, han är förlägen och situationen känns pinsam för oss alla.

’’Ja, det gör jag. Eftersom vi är tvillingbröder och båda ogifta så har det blivit så att vi har hängt ihop hela livet och känt att det varit onödigt med två boende. Så vi kom överens om att vi kunde bo tillsammans så länge ingen av oss hade någon partner’’

’’Vet du vart Jörgen befinner sig?’’ frågar Örjan

’’Ja jag körde honom till tåget idag på morgonen då han skulle åka och fira jul med vår systers familj i Skåne så han borde nog vara framme där nu. Själv hade jag planerat att fira jul med Annika och hennes barn’’

’’Har du adress och telefonnummer till din syster som vi kan få?’’ frågar Jag

’’Javisst ’’ svarar Torbjörn och hämtar papper och penna. Han klottrar ner en adress och ett telefonnummer lite snabbt och ger det därefter till mig.

’’Vi tackar och ursäktar oss för att vi behöver gå ut och ringa några samtal’’

Örjan och jag går tillbaka ut till uthuset för att höra om teknikerna hittat något intressant. De två männen säger att de har samlat ihop hårstråna, tagit fingera vtryck och gjort analys på blodet. De har också konstaterat att den vita Iphone som låg i bakluckan i bilen tillhörde den mördade, Annika. Den ena teknikens telefon ringer han tar upp den och svarar. Han pratar en kort stund innan han lägger på luren och vänder sin blick mot oss.

’’Sådär ja. Nu är hår och blodanalys klart och det matchar Annika Persons DNA’’

’’Ja då har vi bevis nog för att som pekar mot att det är Jörgen som är mördaren, nu behöver vi bara hans fingeravtryck för att fastställa att han är mördaren’’ säger Örjan

Örjan tar upp sin telefon och ringer till polisstationen i Bromölla, han förklarar situationen och ber de skicka ut polisbil för att hämta upp Jörgen hos sin syster. Örjan säger att Jörgen ska tas in på förhör då han är misstänkt för mord på Annika Persson.

Teknikerna packar ihop sin utrustning och åker iväg tillbaka till polisstationen. Jag och Örjan går tillbaka in till Torbjörn och tackar för att vi har fått tittat runt och berättar att vi är klara. Lättade över att vi har lyckats så bra i utredningen sätter vi oss i polisbilen och kör iväg från gården mot polisstationen.

Väl framme vid polisstationen så tackar Örjan mig för att jag ställde upp att följa med, han säger att han ska ringa om han hör något från polisstationen i Skåne om att de tagit fast Jörgen. Örjan måste nu ta tag i lite pappersarbete och vi säger hejdå.

Kapitel 9

Jag sätter mig i min röda Opel, tar upp min mobil och ringer hem till mina föräldrar. Mamma svarar och jag berättar att jag är på väg hem. De lovar att laga en god middag medans jag är på väg.

Efter lång dag så sätter jag mig utsvulten vid middagsbordet, det doftar ljuvligt av potatisgratäng och oxfilé. Mums vad gott. Vi sitter i ungefär en timme och efter en underbar cheesecake till efterrätt så känner jag mig nöjd och belåten, nu fattas bara ett varmt bad som avslut på kvällen. Jag tappar upp ett varmt härligt skumbad som doftar lavendel, min favorit, och kryper ner i det varma väldoftande badet. Det är så behagligt att jag nästan slumrar till, då väljer jag att kliva ur istället. När jag öppnar badrumsdörren kommer kall luft emot mig och det blir en rejäl temperaturomställning. Jag går lugnt in i mitt rum och ser att min mobils skärm just släcks, jag tar upp den och klickar på hemknappen. Skärmen lyses upp och jag ser att jag har ett missat samtal från Örjan. Spänd av förväntan ringer jag genast upp honom och hör samtalstonen vibrera vid mitt öra. Örjan svarar och berättar att polisen i Bromölla har ringt och berättat att Jörgen har erkänt mordet på Annika Persson. Jörgens motiv på mordet var att han kände sig avundsjuk och rädd för att bli övergiven av sin bror. Han berättade att han hade åkt efter Annika efter hon hade lämnat deras hem på morgonen den 21/12 när Torbjörn var på väg till läkaren i Nybro. Jörgen åkte hem till Annika och överföll henne i hemmet och ströp henne. Han åkte senare och dumpade av henne på platsen där hon sedan hittades, platsen där jag för några dagar sedan stannades av polis på väg hem till mina föräldrar och för första gången fick min inblandning i fallet. Det är nu den 23 december, dagen före Julafton och det känns som en stor lättnad att mordet nu är löst och att jag i lugn och ro kan ägna mig åt att fira Jul med mina föräldrar och syskon på den lilla orten långt ute i de mörka småländska skogarna.

 

Slut