Nellies deckare

Nellie Fredholm 8b

Deckare

Kvinnan suckade tungt och fortsatte skära köttet i mindre bitar. När hon var klar tog hon skärbrädan med köttet på och hällde det i en stekpanna som stod på spisen bredvid. Hennes man jobbade övertid, och nu var hon tvungen att laga mat åt sig själv. När sa han att han skulle komma hem? 10? 11? Något sådant.

    Plötsligt hördes ett ljud från andra sidan lägenheten. Hon vände sig snabbt om.

”John? Är det du?” inget svar kom. Hon vände sig om och tog ett steg framåt. ”John?”

    Hon gick med snabb takt ut ur köket till vardagsrummet och tittade runt. Ingen där heller. Hon gick till yttedörren, kanske det var en knackning hon hörde? Långsamt öppnade hon dörren och tittade ut. Korridoren var helt tom, det enda som var där var de andra lägenhetsdörrarna.

    Hon ryckte på axlarna och vände sig om för att gå tillbaka till köket.

"Jag kanske hörde fel”, tänkte hon. John skulle ju ändå inte komma hem på ett tag, den var ju bara nio.

    Hon gick in köket men hörde snabbt ett till ljud i lägenhet, steg som kom närmare och närmare. Hennes kropp spändes och hon kunde inte vända sig om, hon var helt stel av skräck. Men när hon hörde en av knivarna dras ut ur dess ställ vände hon sig blixtsnabbt om för att se förbrytaren.

"Men-" hon hann aldrig fortsätta sin mening när hon kände kniven i sin mage. Hennes ögon spärrades upp och tårarna började bildas. Det mörka trägolvet färgades rött av de droppar av blod som föll ner. Kniven gick ut och sen in igen, ut och in, ut och in tills hon föll till golvet med livlösa ögon. Det sista hon såg innan allt blev svart var den suddiga kroppen av en människa som slängde kniven någonstans och gick ut.

 

”Så, vad är fallet den här gången?” sa Chinen och stängde bildörren efter sig. Hans bruna ögon glimmade av nyfikenhet.

”En man ringde till polisstationen sent igår kväll”, sa Kira medan hon startade motorn och började köra. ”Han hittade tydligen sin fru död när han kom hem från jobbet”.

”Och polisen är redan där?”

”Ja, hela området är avspärrat.”

    Chinen nickade tyst för sig själv. Kira suckade lågt, Chinen var ju väldigt ny i branschen trots allt.

    De kom fram till byggnaden. Den stora, gråa bostaden var avspärrad med ett par polisbilar och poliser utanför. Kira stängde av motorn och gick ut. Hennes svarta raka hår blåste till i den kalla vinden och hennes skarpa svarta ögon skannade området. Hon drog den bruna jackan hårdare om sig själv och använde den andra handen för att dra undan håret från hennes ansikte. Hon tittade bakåt och väntade på den andre.

    Chinen hoppade snabbt ur bilen och hans korta hår studsade till. Han var några centimeter längre är Kira och ganska klumpig men gottgjorde det med hans skarpa tankar och sättet att tänka från varenda vinkel.

    De gick fram till dörren och Kira gjorde en liten nickning till de två poliser som stog bredvid dörren.

”Våning två”, sa den ena.

    Hon steg över avspärrningsbanden som täckte ingången. Chinen följde tätt efter.

 

Kira öppnade dörren till lägenheten och steg in med Chinen. Inne i lägenheten stog personer av olika slag. Köket var avspärrat med mer avspärrningsband och framför dem stog poliskommissarien och pratade med en annan polis. Han såg de två utredarna komma och gjorde en gest att de skulle komma.

 ”Vad har ni fått av det?” frågade Kira medan Chinen nyfiket tittade runt.

”Kvinna i trettioårsåldern, huggen med en kniv minst tio gånger. Kniven ligger ungefär tre meter från kroppen. Inga fingeravtryck på mordvapnet heller, måsta haft på sig handskar.”, svarade Eric, en lång man med mörkt hår och gröna ögon. Han var poliskommissarie och hade varit det väldigt länge.

”Får vi se?” frågade Kira och Eric vände sig om och tog bort bandet. Kira gick förbi in i köket och Chinen följde efter.

    En kropp låg i mitten av rummet, med ett vitt skynke på, men man kunde se den röda poolens form ändå. Kira lyfte på skynket för att se och rynkade på näsan. Chinen tittade nervöst på liket.

    Hon släppte skynket och tittade runt i rummet. Olagad mat låg på spisen och på golvet längre ifrån låg den röda kniven. De två gick tillbaka till Eric.

”Några vittnen?” frågade Chinen.

”Nej inte direkt, bara maken som kom hem efter mordet”, svarade Eric och rykte på axlarna.

”Var är han?” undrade Kira.

”På polisstationen”, svarade Eric nonchalant.

    Kira nickade till Chinen som snabbt nickade tillbaka. De gick ut ur lägenheten och Eric vinkade snabbt hejdå.

 

”När kom du hem?” frågade Kira.

”Tja j-jag… Jag jobbade ju övertid… u-ungefär mellan halv 12 till 12 kanske? Jag vet inte…”, sa John och drog hans händer igenom hans bruna hår. Han var ganska kraftigt byggd men hans panikslagna tillstånd fick honom att se väldigt liten ut.

”Okej”, sa Kira och skrev i ett litet anteckningsblock. ”Vad gjorde du när du kom in?”

”… Jag ringde polisen, o-och sprang ut ur lägenheten det snabbaste jag kunde.  J-jag kunde inte…”, han drog ett djupt andetag.

”Jag förstår”, sa Kira med en lugn röst. ”Jag måste gå nu, kommissarien, Eric, tar hand om dig snart.”

John nickade med hans ansikte i hans händer. Kira lämnade snabbt rummet i polisstationen. Utanför stog Chinen lutad mot en vägg.

”Så?” frågade han.

”Enligt honom jobbade han övertid, men jag ska ringa till jobbet och titta”, svarade hon likgiltigt. ”Lägenheterna?”

”Inga vittnen på hela våningen”, svarade Chinen och rykte på axlarna. ”Det enda var när de hördes makens skrik.”

”Några misstänkta?”

”Nej, alla hade starka alibin.”

   Kira suckade lågt. Vem kunde det vara? Paret var ju rätt nyinflyttade, så varför skulle någon i bostaden ha en anledning för att döda henne?

 

Kira satt i sitt kontor och skrev på viktiga dokument. En knackning hördes från dörren framför henne.

”Kom in”, sa hon nonchalant. Chinen öppnade dörren och tittade på henne med ett ögonbryn höjt.

”Jag tror att hon är ledig”, vände han sig om och sa till en person bakom honom.

    In i kontoret kom en kvinna i trettioårsåldern med blont lockigt hår. Hon hade en brun jacka med en matchande handväska. Kira tyckte hon såg väldigt ung ut, men de små rynkorna som fanns bevisade motsatsen. Chinen gick ut och stängde dörren efter sig.

”Ursäkta mig”, började kvinnan, ”mitt namn är Anna Berg”.

”Kira”, sa Kira tillbaka.

”Jag tror att jag vet något om mordet på Lisa Andersson”, sa Anna och Kira lutade sig fram intresserat.

”Fortsätt”.

”Tja jag… Kände Lisa, mer än man skulle…” fortsatte hon och gnuggade hennes arm nervöst, ”Vi hade en affär medan hon var gift med John.”

    Kira nickade förståligt.

”John kan ha tagit reda på affären, men jag är inte säker”, sa hon och tittade ner i golvet, ”det är inte mycket information, men något som kanske kan hjälpa er”.

”Tack”, sa Kira kortfattat.

    Anna nickade mot Kira och vände sig sedan om och ut ur kontoret. Några sekunder senare stack Chinen in sitt huvud i dörren.

”Chinen”, sa Kira plötsligt, ”kan du titta in i jobbet och bekräfta att John jobbade övertid? Jag måste prata med honom”.

    Chinen tittade frågande på henne men ryckte sedan på axlarna.

”Javisst”.

 

”Jag måste prata lite till med dig”, sa Kira och satte sig mittemot John. Han tittade på henne genom hans fingrar. Hon tog detta som ett ja och fortsatte. ”Känner du Anna Berg?”

    Hon kände honom spänna sin kropp vid det namnet och hon tittade på honom och höjde ett ögonbryn.

”Nej”, svarade han kortfattat.

”Är du säker?” fortsatte hon. Han spände sina händer till knytnävar.

”Nej sa jag”, sa han tyst och fortsatte titta ner i bordet som separerade dem. Kira var säker på att hon kunde höra en liten hint av ilska i hans röst.

    Medan Kira fortsatte förhöra John hade Chinen pratat med chefen över Johns arbete och bekräftat att han faktiskt hade jobbat övertid. Det var ganska tomt i våningen när han var på väg mot hissen för att gå därifrån. Men en överfylld papperskorg fångade hans blick och han gick dit för att se vad det var. Längst upp i papperskorgen låg flera kassettband. De såg ut som de blivit våldsamt tryckta ner i den fulla korgen och datum var skrivna på var och en.

    Han tog upp kassettbanden ur papperskorgen, vilket gav honom undrande blickar från de personer som faktiskt var kvar i kontoren, men han lät sig inte bli besvärad av det. Han gick till övervakningsrummet, kanske dem var till för övervakningskamerorna.

    Han kom till en stor dörr med bokstäverna ”övervakning” på sidan och knakade på dörren. När ingen öppnade han dörren själv och steg in.

    Det lilla rummet var ganska tyst med skärmar på ena väggen, olika rum i byggnaden kunde bli sedda på dem. Han satte i kassettbandet med gårdagens datum i spelaren.

    Chinen höjde ett ögonbryn när skärmen visade John som satt is sitt kontor och jobbade. I hörnet stog gårdagens datum och tiden, som då var kvart i nio. Men Chinen hoppade nästan bakåt när John plötsligt lämnade kontoret. Han spolade filmen framåt och John kom inte tillbaka förens en halvtimme efter, med hans rödfärgade kläder. Han lämnade sedan kontoret igen och strax därefter stoppades spelningen. Chinen hade fått sett allt han behövde se.

 

”Så det var du?” Kira stirrade intensivt på John som satt mittemot henne, Chinen bakom henne.

    John fortsatte stirra ner bordet, som om det skulle rädda honom ur situationen.

”Jag… ” började han, ”Jag var bara så arg…”.

”Det ursäktar inte vad du gjorde”, sa Kira argt.

”Det spelar ingen roll!” skrek John plötsligt. Kira höjde ett ögonbryn och Chinen öppnade dörren och signalerade för poliserna utanför.

    Kira ställde sig upp för att gå. Poliserna kom in och tog tag i John, som sparkade och försökte dra sig loss.

”Ni kan inte göra så här!” skrek han efter dem.

”Det spelar ingen roll”, Kira upprepade hans ord, ”Jag har ingen sympati för dig.”

Chinen höll dörren öppen och följde efter Kira som snabbt gick ut och lämnade John som skrek efter dem bakom.